Simpass med simklubben

Nu verkar det bli så att det blir simträning för mig med Hultsfreds simsällskap torsdagar och söndagar. Det är verkligen skillnad att hoppa i poolen och ha någon vid kanten som säger åt en vad man ska göra (och inte göra...). Henke och jag begav oss alltså idag till Hultsfred strax innan halv 10 för lite plask i poolen. 

Dagens pass såg ut ungefär såhär:

200 m valfri insim

10x100 m av:
100 m frisim fart 3 (vi kör med fyra farter)
100 m frisim fart 2
100 m frisim räkna armtag
100 m max
100 m frisim accelererande 25:or
100 m ryggsim
100 m frisim max
100 m frisim fart 2
100 m räkna armtag -2
100 m frisim fart 2

Därefter:
200 m frisim från fart 4 till fart 1 
250 m benspark med fenor, utan platta
Slutligen:
50 m frisim på tid med start från startpall
Detta kändes inte helt lockande då jag var ganska mosig i kroppen efter allt innan. Sedan när jag skulle dyka i så tappade jag glasögonen. Vid nästa försök så halkade jag på startpallen och kom inte alls iväg bra, men jag körde på. Klockan stannade på 43 s och jag kände mig nöjd! Förra vintern simmade jag 50 m frisim på cirka 52 s (då startade jag dock inte från startpall). 

Vi var sju stycken som simmade idag i fortsättningsgruppen, kul! 

Hagadals simhall, Hultsfred

Cykeltur

Idag tog Henke och jag en cykeltur till Gullringen och Stigs konditori. Vi tog vägen förbi Skäfshult och Loxbo dit, sedan stora vägen och gamla vägen förbi Korka hem:

Det hela landade på cirka 55 kilometer och det tog strax över två timmar. Jag har nog inte cyklat sedan Ironman och det kändes. Jag vet vad jag ska träna på för att bli en bättre cyklisk - backar! Jag hatar backar. Jag blir trött i backar (inte så konstigt kanske). Men något backpass i veckan skulle göra susen för mig. 

Gott med fika hos Stig!

Nu blir det kvalificerat soffmys!

Löpning på Öland

Helgen har spenderats på Ölands, hemma hos mor och far. Henke har levt rövare i Kalmar tillsammans med kompisar, så jag har haft det lugnt och skönt. Gårdagens träning blev inte av, för jag låg och hade det väldigt lugnt i mitt rum i Tjusby, lyssnandes på Ölandsvinden som ven utanför fönstret. 

Så idag tänkte jag, idag måste jag ta mig ut och springa lite! På med löpargrejerna och ut i den friska höstluften. Jag sprang upp för Vickelstigen och vidare till Sörby Tall. Genom skogen till Lindby Tall och vidare till Lindby Bygata. Där tog jag grusvägen till Sörby och fortsatte på grusvägarna till Gärdslösa. Väl i Gärdslösa brev det en kort vätskepaus (på kyrkogården...). Då hade jag sprungit strax över 10 kilometer. Nu är det perfekt löparväder, friskt och mycket syre i luften! Jag ökade de sista kilometerna hem och kände mig förhållandevis lätt och pigg. Rundan landade på 13,3 kilometer och den kändes kortare än vanligt. Härligt med höst!

Under långpass är inte farten det viktigaste, utan längden på passet. Det är viktigt att träna upp leder och muskler för att kunna arbeta under en längre tid (om man tränar inför längre lopp). Därför kan man passa på att njuta lite extra av naturen, skön musik och nästan koppla bort kroppen när man springer långpass. Det är avkoppling för mig!

Sörby

Sörby

Gärdslösa Kyrka

Tjusby bygata

Hemma

Nya löpardojjor (storlek 40?!)

Back to basics (med inslag av Lidingölopp)

Oktober 2014. Tillbaka till ritbordet. Det kanske låter konstigt, men nu börjar den spännande tiden inför idrottsåret 2015. Hur ska man pussla ihop träningen? Vilka lopp ska man satsa på? Var ska man lägga fokus? Nu kan man börja visualisera och drömma om hur man vill att det ska kännas nästa år. Jag föreställer mig att jag simmar snabbare och smidigare, att jag tar mig lättare upp för backarna på cykeln och jag springer lätt.

Jag har komponerat ett ambitiöst träningsschema som jag har börjat träna efter denna vecka. Det innehåller nio pass/vecka som jag tror ska ge mig alla delar som behövs för att jag ska utvecklas. Det härliga med den här tiden är att det inte finns någon press eller prestationsångest, men däremot en mängd visioner där allt är möjligt. 

För två veckor sedan var det allt annat än guld och gröna skogar. Jag "sprang" Lidingöloppet, 30 km. Jag har inte löptränat så mycket i år faktiskt, så jag misstänkte att det inte skulle gå så jättebra. Jag visste att jag skulle behöva springa runt 3.06 för att nå min "Superklassiker" (Klassikern under 24 timmar för tjejer). Inga problem trodde jag då jag sprang på 2.56 förra året. Veckan innan Lidingöloppet hade Henke och jag varit på Cypern och intagit frukostbuffé, goda drycker och en och annan glass.

Innan start kändes allt dock frid och fröjd på startgärdet. Klockan 13.00 gick startskottet. Jag kände ganska tidigt i loppet att det var ganska tråkigt, och jag saknade löparsällskap trots att det var en massa folk runt omkring. Jag hade valt ett par platta skor dagen till ära, eftersom mina andra par tydligen blivit för små. Första milen kändes okej, men jag blev trött. Halvvägs in i loppet kände jag mig ännu tröttare. Backar överallt. Sedan var det dags för ett besök på, ja ni vet vad. 

Med en mil kvar började jag bli riktigt trött.  Ont i benen, ont i fotlederna, kramp i vaderna. Platta skor var nog ingen hit! Jag gick lite här och där, glad över att snart få komma i mål. När det var 20 meter kvar till mållinjen fick jag sådan kramp i vaderna så jag fick gå sista biten in mot mål, ivrigt påhejad av den stora publiken som såg mina plågor. Jaja, nu var det gjort! 

Hur gick det då med min Superklassiker? Jag missade den med 2,8 sekunder. Jag genomförde Klassikerdelarna på 24 timmar, 0 minuter och 2,8 sekunder.  

Det är tur att detta bara är på skoj... Ett litet fritidsintresse. Men det är för väl att jag är anmäld till Öppet spår nästa år så jag kan förbättra min tid från förra året med 2,8 sekunder!

IRONMAN del 3 - löpning och målgång!

Ni kan förstå att det var rätt skönt att hoppa av cykeln efter kramp och lite diverse smärtor i kroppen. Toabesök samt ombyte till löpardojjor och keps tog cirka åtta minuter. Sedan fick jag bege mig ut i folkhavet och känna mig som en rockstar!

Ironman-outfit

Det började med en vända i centrala Kalmar, och det var verkligen hur mycket folk som helst som hejade, så häftigt. Det kändes förvånansvärt piggt i benen efter cyklingen - men det gick inte särskilt fort. Efter varannan kilometer fanns det vätskestationer. Jag gick genom varje och drack cola och åt chips - inte det minsta sugen på energidryck eller gel. Jag ville verkligen njuta av varje sekund och insupa hela Ironmanstämningen. 

En av mina hejarklackar

Jag sprang runt, njöt och blev påhejad av hela Kalmar. En av mina hejarklackar bestod av Henke, Anna och Kalle från Göteborg samt Andreas och Angelica från Hultsfred. De hade som sagt skrivit ett plakat/lakan med dagens tema. Det var dessa ord man längtade efter att få höra på upploppet. På bilden syns också Henke bror och Herman och alla var lika uthålliga som jag under dagen. 

Första varvet (14 km) kändes lätt och enkelt. Vi sprang till Bergavik och vände sedan tillbaka. Jag fick mitt första armband av tre strax innan Lindö, skön känsla! Två kvar. Fortsatte in mot centrum och fick återigen njuta av publikens jubel. Sedan började det bli segt. Andra varvet ut mot Bergavik kändes inte som någon humörhöjare och jag började gå lite här och där. Jag började räkna huruvida jag skulle hinna gå resten för att komma under 16 timmar. Men jag joggade på i sakta mak. Jag skulle inte tillåta mig själv att vara missnöjd över att springa långsamt under min första Ironman. 

Jag malde på, käkade cola och chips! Till slut fick jag mitt andra armband. Jag bjöd Kalmarpubliken på en riktigt stapplande och miserabel löpstil, men de fick hålla till godo. 

Killarna hänger inte med i mitt tempo...

Jag gav mig ut på sista varvet! Nu påhejad av Karoline som stod vid vätskekontrollen vid Kattrumpan! 12-13 kilometer kvar och det kändes tungt i benen. Jag matade på och tänkte att jag nog skulle komma under 14 timmar om inget dramatiskt skulle hända. När jag kom fram till Bergaviks fotbollsplan stod det att det var åtta kilometer kvar. Jag fick ny energi och någon bredvid mig sa "åtta kilometer springer man ju till frukost!". Ha, det kändes om ett skämt men ändå, nu var det snart dags för målgång. Jag kunde öka farten vilket var en fantastisk känsla. 

Jag passerade familjen Ida, Christer och Camilla Persson som stod vid minigolfbanan, och att Camilla är en bra påhejare vet jag sedan fotbollstiden då hon stod i målet och dirigerade. Underbar känsla när de senare trädde på det sista bandet runt armen. Efter Lindö var det två kilometer kvar. Inne i centrum defilerade jag in i mål, förbi folkhavet som gjort high-five. Jag var nog ganska trött för jag tog mig inte tid till att vinka till publiken på Stortorget. Jag ville komma över mållinjen och känna att - "Emelie, you are an Ironman!!"

Målgång - efter 13 timmar och 43 minuter

Löpningen tog 5.04 - ungefär en timme sämre än Bromölla marathon som jag sprang i november förra året. Jag hade lovat mig själv att inte vara besviken över några tider, men så här en vecka efter loppet kan jag inte undgå att känna en vilja över att förbättra mina tider. 

Så, för att Henke inte ska känna sig ensam i sin träning och uppladdning, så har också jag anmält mig till Ironman Kalmar 2015. Det finns nog inte någon mer spektakulär tävling i hela världen med en sådan fantastisk publik. Finns det något bättre mål att ha med sin träning än IM Kalmar? Jag tror inte det!

Ses vi på startlinjen? Anmälan är fortfarande öppen!

Tack för visat intresse :) Det var en fantastisk dag som det har varit roligt att få dela med sig av! Stort tack till alla som har hejat på mig under året och under loppet. Nästa anhalt blir Lidingöloppet i slutet av september!

IRONMAN del 2 - cykling

Så hoppade jag på min italienska carbonryttare och begav mig ut på en 18 mils lång cykelfärd. 

På väg ut på cyklingen

Nu var det dags för en ny fas i loppet. Dags att få känna på Ironman-stämningen på Öland. Det var mäktigt att få ge sig ut på Ölandsbron denna soliga morgon, dessutom var det medvind så det gick lätt över 30 km/h. Sedan passerade jag Färjestaden och fick ta emot hejarop från Julia och Benny, och Annika. 

Färden fortsatte söderut med lätta ben. Det var lite svårt att veta hur hårt man skulle ligga på. Jag kom ner till Mörbylånga och fick bevittna en entusiastisk Marcus Erlandsson i vätskedepån, snyggt! När jag körde förbi Guldfågeln stod Henke bror och Herman och hejade, kul! Söder om Mörbylånga konstaterade jag att det var en fantastiskt härlig cykeldag med strålande solsken, lagom temperatur och inte så farligt blåsigt. Ett vackert sensommarljus spred sig över åkrarna.

YOU ARE AN... NOT YET!!

I Degerhamn möttes jag av min fina hejarklack! Än så länge kändes det fint i kroppen och jag hade alltså cyklat 53 kilometer. Färden bar av österut över ön till Torngård. Jag såg fram emot att få cykla på östra sidan förbi Skärlöv och Hulterstad där min mamma är uppväxt. Jag cyklade förbi mormors gamla hus i Hulterstad och hejade på mormors gamla grannar. Vid Södra Kvinneby var det dags att svänga över ön igen och mötte dagens första motvind. Jag hade ingen större brådska och tänkte att det var bäst att ta det lite lugnt. 

Det stora Alvaret

Till slut kom jag fram till Resmo och kunde njuta av nedförsbacken till den nedre vägen. På väg norrut stötte jag på Lennart från Målilla som hade haft det lite kämpigt i motvinden. Kul att ha någon att prata lite med! Jag stötte också på Wiola Larsson från Kalmar/Nybro-trakten som är en duktig skidåkare. Sedan var det dags att cykla över bron igen, nu i motvind. Jag trampade på och var snart över! 

Väl inne i Kalmar möttes man av den stora publiken igen! Jag såg också att det var flera som redan hade påbörjat sin löpning. Själv hade jag 6 mil kvar på cyklingen vilket kändes lite knäckande. På vägen ut till Lindsdal drog det förbi ett oväder med blåst och spöregn, men som tur var så gav det upp efter några minuter. Det kändes kul att få köra en okänd cykelbana, och skönt att det inte var så jättelångt kvar. Jag började konstatera att den lilla stoppningen mellan benen i min triathlondräkt INTE var tillräcklig för 18 mils cykling. Det gjorde ont här och där, i rumpa, axlar och rygg. I Läckeby fick jag support från Henke bror, Emma och Herman! 

Därefter började jag få krampkänningar och det var 4-5 mil kvar av cyklingen. NOT GOOD! Jag började knapra Enervit GT-tabletter och dricka energidryck/elektrolytdryck i ren panik. Men det var nog lite försent. I uppförsbackar slog det till och jag kunde inte ta i. Med cirka 12 kilometer kvar stannade jag för första gången och klev av cykeln. Då hade krampen slagit till något så fruktansvärt i höger lår så jag fick stanna i flera minuter och stretcha, det gjorde väldigt ont. Ett medicinteam undrade om jag behövde skjuts tillbaka till Kalmar och jag försökte se så glad och pigg ut som möjligt, här behövs det ingen skjuts, absolut inte!! Jag hoppade på cykeln och trampade i sakta mak vidare. 

Glad och pigg

Jag konstaterade att det inte skulle bli någon supertid på cyklingen (6.48 timmar), men jag skulle förmodligen klara mig utan punka och annat teknikstrul, skönt! Äntligen rullade jag in i Kalmar igen med den något absurda tanken - Nu är det bara ett maraton kvar! 

IRONMAN del 1 - Simning

Klockan 05.00 ringde väckarklockan i Maries lägenhet. Även Linnea hade anlänt till Team Emelie, så vi var tre yrvakna tjejer under lördagsmorgonen. Mest vaken var nog katten Bosse, som kände förväntningarna i luften och han var nog den enda som uppskattade den nattliga aktiviteten. Själv kände jag en känsla av stress direkt - äta, samla ihop grejerna, klä på sig, packa, komma iväg! Jag fick med mig all mig energi (liquids, energy bars, vatten, energidryck samt tunnbrödsrullar). Vi rullade ner i Maries Volvo och de släppte av mig vid startområdet, gah!

On my own

Fyllde cykeln med energi och flaskor. Kikade igenom min cykelpåse och löparpåse. Ställde mig i toakön. Klockan gick allt för fort, nu var den redan 06.45! Tog på mig våtdräkten och packade min vita påse med ombyteskläder. Lämnade in den och fortsatte ner mot hamnen. Väl nere vid hamnen fanns det 2000 triathleter i våtdräkt. Hört från en blivande Ironman från Hultsfred: "jag har aldrig känt mig såhär liten". Ett djupt andetag. Nu var det snart dags!

Ställde mig i startkön. Alla skulle inte starta samtidigt, tack och lov, utan vi skulle seeda oss själva i en lång kö. Jag ställde mig bakom skylten där det stod 1.25 timme. Lite för snabbt för mig, men jag ville undvika bröstsimmarna. En spark på revbenen från en bröstsimmare är ingen bra start på en Ironman! I startkön fick jag syn på Sara från Västergötland som jag pratat lite med på Facebook - i gruppen Triathlontjejer. Vi kunde prata bort tid i den annars lite nervösa väntan. När starten väl gått gick kön fort framåt, och nu var det dags för vår start! Ett välbekant pip från tidtagningen, sedan var det bara att hoppa i!

Start

En fantastisk morgon fylld av skräckblandad förtjusning

Väl i vattnet var det bara att paddla på! Det var soligt, härligt och det kändes bra i vattnet. Inte alls trångt, inget slagsmål och inga sparkar. Jag simmade på, mot första bojen, vidare mot nästa. 

Det var härligt att komma till den sista gula bojen på första sträckan och svänga av mot Varvsholmen. Jag fokuserade på tekniken - att sträcka ut, glida, inte lyfta huvudet och hålla benen nära vattenytan. När jag väl närmade mig Varvsholmen navigerade jag lite fel och fick svänga höger för att runda bojen, kändes surt! Men när jag väl simmat runt bojarna vid Varvsholmen kändes det riktigt bra! Då kändes det som att det bara var att simma "hemåt". 

Någonstans där efter började jag tänka på andra saker och tappa lite fokus. Kollade på klockan och såg att jag hade simmat i 50 minuter och tänkte att det här går nog inte så fort. Kände mig lite moloken. När jag kom fram till den första röda bojen och svängde höger så började jag bli trött i axlarna.  På vägen in mot hamnen började växla frisim och bröstsim. Det var härligt att komma in i hamnen, inte längre vara ute på "djupt vatten" och få se lite publik igen. Snart var jag vid Kattrumpan och det var inte långt kvar. Äntligen fick man njuta av publikens jubel igen, det var hur mycket folk som helst vid växlingsområdet! Uppe på bron över simbanan stod min hejarklack och skrek för glatta livet!

Sista sträckan fram till växling gick fort. Helt plötsligt var jag framme vid uppstigningen. Tog det lugnt upp för språngbrädan eftersom man lätt känner sig lite yr och sjösjuk efter simning. Tittade på klockan och såg att simningen hade tagit 1.38! Kände mig väldigt nöjd, vilken bra start på dagen! 

Uppe ur vattnet

Tog min blåa bike-påse, krängde av mig våtdräkten, torkade av fötterna, på med strumpor, cykelskor, nummerlappsbälte och cykelhjälm. Sedan sprang jag ut i cykelhavet för att hämta min Basso!

Emelie, YOU ARE AN IRONMAN!

Japp, då var det gjort! Det gick inte så fort, men det gick. Först så tänkte jag att det var ett dåligt resultat eftersom det var så himla många som var snabbare än mig. Men idag så är jag nöjd över min prestation! Jag är helt överväldigad av all uppståndelse - artikel i Ölandsbladet, fantastisk hejarklack, alla hejarop längs med vägen, alla gratulationer på Facebook. Idag fick jag till och med två blombuketter på jobbet! 

Blommor och dyrt vin - dags att fira!

För alla som tycker det verkar spännande att vara med på Ironman Kalmar så kan jag säga att ALLA som är hela och friska klarar av att genomföra loppet. Kanske inte på en supertid, men att ta sig i mål. Det finns så många därute bland er som är så mycket mer vältränade än vad jag är. Det är en fantastisk upplevelse, underbar stämning, skräckblandad förväntan och en resa utöver det vanliga. Det är också så roligt att få vara en del av hela cirkusen och få mingla med världens mest vältränade idrottare. 

Tider: 
Simning: 1.38
T1: 4.43
Cykling: 6.48
T2: 8.04
Löpning: 5.04
Sluttid: 13.43 

Målgång!

Efter den spektakulära målgången mådde jag inget vidare. Jag tog mig till Athlete garden där det väntade pizza slice, soppa, läsk och godis. Jag träffade en trevlig man och vi kunde dela våra upplevelser av loppet. I min önskan om en lång varm dusch fann jag sedan en kall dito, men det var ändå skönt att få spola av sig all salt och svett på kroppen. Kände smärtan av alla skavsår på kroppen. Tog på mig min Finisher T-shirt och gick ut - och fick en massa gratulationer. Sedan åkte vi hem. Jag mådde illa - åt en macka. Det blev inte mycket mat under dagen med tanke på all aktivitet. När jag skulle somna fick jag kramp i ryggen. Under söndagen mådde jag också illa. Ingen mat smakade bra och det var jobbigt att tugga. Benen kändes helt slut. Nog för att träningen fram till Ironman är bra för hälsan, men en Ironman i sig är nog inte särskilt bra för hälsan. 

Hoppas ni känner er inspirerade, för nu vill jag heja på er framöver! :)

Mer utförlig beskrivning av loppet kommer under veckan.  

En torsdag före en Ironman

Det här gör man en torsdag före en Ironman:

- Sover tills man vaknar i en säng i Tjusby. 

- Äter gröt och ägg.

- Dricker kaffe och kollar på friidrott. Blir uppringd av Mikael på Ölandsbladet som vill träffa mig imorgon och göra en artikel. Lite kändistid går förstås före en eventuell simträning imorgon! 

- Äter lunch med mamma.

- Åker in till Kalmar. Beger sig till tävlingsområdet och minglar runt. Löser en endagslicens och hämtar startkittet. Får ett häftigt armband: 

- Inhandlar lite nytt material till loppet på lördag. Lite nya prylar vill man ju ha! Dessutom vill jag ju se flashig ut på fotosessionen med Ölandsbladet imorgon. 

Än så länge lugnt i växlingsområdet

- Går på stan och shoppar kläder. Måste väl vara lika effektivt som att springa en runda? (Undrar om shopping finns som träningsalternativ på FunBeat...)

- Köper och kopp kaffe och sätter mig och läser Race Program. 

- Sluter upp med grabbarna från Hultsfred (och grabben från Karlskrona) för pre-race meeting i Tennishallen tillsammans med cirka 3000 andra atleter. 

Laddade grabbar

- Ett klipp från uppladdningen i Tennishallen:
https://www.youtube.com/watch?v=sT3Ni7PpolQ&list=UUvGE2MyBQGFOG1h01YSAmxA&index=1

Målet...

...för nummer 182!

Sammantaget en trevlig dag! Imorgon ska cykeln göras redo och checkas in. Det ska packas en cykelpåse, en löparpåse och en ombytespåse. Jag ska planera lördagens energiintag, checka in i Maries lägenhet och lägga mig tidigt. Jag ska nog gå och lägga mig nu faktiskt! Inte alls uppspelt... Godnatt! :)

En vecka kvar!!

Ja, nu är det bara en vecka kvar. Huvudmålet för 2014. Jag tror att det kommer att bli en fantastiskt upplevelse och stämning utöver det vanliga. Och så tror jag förstås att det kommer att bli en väldigt tuff löpning, springa 42,2 kilometer efter ha cyklat 18 mil låter ju inte helt vetttigt. Startnummer 182, that's me. Känner mig faktiskt lite ödmjuk inför uppgiften, jag som brukar vara ganska kaxig och ta det hela med ro. Men jag ska försöka njuta och tänka att jag är väl förberedd!

Idag ska jag, Henke J och Emma simma Kalmar Kanalsimning. Det ska simmas 1800 meter från Kattrumpan till slottsparken. Det blir ett bra träningspass inför nästa vecka. Jag har under året insett att jag är långsam på att simma, så det kommer inte bli någon topplacering!

I söndags deltog jag, Henke K och Henke J i Hesjöracet, en triathlontävling i Målilla. 700 meter simning, 18 kilometer cykling och sju kilometer löpning.

Start

 Detta var en oerhört varm dag, 32-33 grader! Jag bestämde mig ändå för att krångla på mig våtdräkten eftersom det är den jag ska simma i nästa lördag. Simstarten gick och jag kom efter Henke x2 och Jenny direkt. Too slow! Men det var bara att simma på.

Jag kom till slut upp ur vattnet och kunde sätta mig på cykeln! Jag hade Jenny precis framför mig när vi cyklade iväg. Efter några kilometers cykling var vi en klunga på 6-7 personer. Egentligen får man ju inte cykla i klunga i triathlon, men det verkade inte vara så noga här. Så jag tog tillfället i akt att få vila lite på cyklingen, detsamma gällde för Jenny och Henke J som också var i klungan. 

Väl framme för lite löpning. Jag kastade av mig hjälm men också solglasögon i ren hets. Efter någon kilometers löpning tänkte jag att det var väldigt ljust ute! Och fruktansvärt varmt... Det gick inte fort alls. Jag tänkte att nu kommer Jenny och dundrar förbi mig när som helst. Löpningen var dessutom väldigt kuperad, och man skulle springa upp för en skidbacke!! Jag gick. Tog mig framåt i sakta mak och tänkte att så länge ingen tjej springer förbi mig så gör det inget att jag tar det lugnt.

Äntligen framme vid målet! Ingen tjej sprang förbi och jag kunde gå i mål som segrare i damklassen (som innehöll fyra deltagare). Efter målgång fick jag höra att Henke J sprungit om Henke K under löpningen, och jag förstod att jag skulle hitta en mycket nöjd bror vid strandkanten. Mycket riktigt! Henke J kom tvåa och Henke K trea i herrklassen, endast besegrade av den blivande Ironmannen Lennart Pettersson från Målilla som är en imponerande löpare.

Nu ska jag jobba måndag-onsdag denna vecka. Sedan ska jag heja på alla deltagare i Kalmar minitriathlon på onsdag kväll. Däribland Henke J, Linnea Olsson, Åsa Lundström (Jennys syster) och många fler! På torsdag ska jag hämta upp deltagarkuvert och delta på Pre-race meeting. På fredag ska jag checka in cykeln och få ordning på material, dricka och käk till loppet. Jag ska mingla bland alla triathleter och trivas som fisken i vattnet.

På lördag morgon klockan sju är det jag som är fisken i vattnet!!

Tack Emma för de fina bilderna!

Klubbmästerskap triathlon

I fredags körde jag årets första triathlon - klubbmästerskap med Hultsfreds LK. Vi skulle simma cirka 950 meter, cykla 30 kilometer och springa sju kilometer. Det började med att jag inte kom iväg från jobbet. Min kära kollega åt dessutom upp min macka (helt okej Erica, jag hade gjort detsamma) så jag fick hetsköpa en macka. Samling skulle vara vid 17.30, men då var jag fortfarande kvar på jobbet... 

17.50 anlände Henke och jag till samlingen vid Hulingens strand. Där stod det sju andra människor laddade för triathlon, alla alldeles för vältränade. Det här skulle inte bli lätt för mig! Vi tog bilar bort till "stenbryggan" där starten skulle gå. 

Nio fiskar i våtdräkt

Med endast nio deltagare så kan man ju tro att man ska slippa sparkar, men jag fick en välriktad spark från Lennart från Målilla! Jag chillade ner lite, och tänkte att idag vill jag inte vara med om någon hetssimning. Lugnt, ordentligt och energisnålt skulle vara min melodi. Simningen tog 20.49. 

Just det, jag kom ur vattnet EFTER Henke...

Upp på cykeln och iväg! Det visade sig att det här var dagen då Henke skulle besegra mig både i simning och cykling. Han cyklade ifrån mig redan i början av den kuperade cykelbanan. Mycket uppförsbackar var det, och det gick inte så snabbt. Motvind också. Eftersom det var få deltagare med i tävlingen så hade jag ingen att rikta min tävlingsinstinkt mot. Efter 15 kilometer var det dags dock att vända och få lite medvind! Jag jobbade på i lagom takt och kom fram till växling efter att ha cyklat i 1.02.37, nästan två minuter efter Henke. 

Henke ska växla till löpning

Nu var det dags för Henkes paradgren - löpning! Jag tyckte själv att det skulle bli rätt skönt att få springa lite. Jag hoppades på att inte komma för långt efter de andra. Det känns ju i själen på en tävlingsmänniska, även om de andra är några slags elitmotionärer. Jag pinnade på i maklig takt och betade av de sju kilometerna utan problem på 33.54. Sammanlagd tid 1.59.39. Henke hade 1.53.03! Bra gjort! Under sådana här korta lopp är han helt klart bättre. 

Målgång

Ett trevligt arrangemang! Inte lika trevligt att komma näst sist bland alla deltagare, vilket drar ner helhetsbetyget för tävlingen :) Men jag fick ett bra pass med både simning, cykling och löpning vilket verkligen behövdes! Segrade i KM:et gjorde Andreas Ainemo och Sara Dolk, grattis! 

Duktiga triathleter är vi allihopa!

Nummer tre i Klassikern - Vansbrosimningen!

I lördags var det alltså dags för att simma lite i Vansbro. 98 mil bilkörning, 1500 meter simning. Det positiva med Vansbrosimningen är att man kan passa på att njuta lite extra av stämningen och atmosfären, eftersom 1500 meter simning (eller 3000 meter som det brukar vara) inte är särskilt ansträngande. Man blir inte helt väck och utmattad efteråt i alla fall, även om man förstås ska ta i lite när man simmar. 

Henke och jag åkte upp i fredags, utan boende klart. Vi hittade en tillfällig camping där vi satte upp ett tält. Jag sov som vanligt på en stor, tjock madrass, och Henke på en tunn liten tygbit. Undrar varför det ofta blir så?

Lördag morgon begav vi oss till bron, och blickade ut över starten klockan 10.00. Ett gäng snabba fiskar simmade under oss, och vi började tagga till.

Så, eftersom det varit lite kyligt i vattnet, cirka 13 grader, hade de bestämt att vi bara skulle simma halva sträckan. Attans synd tyckte jag, eftersom det är medströms de första två kilometerna. Då jag haft en Superklassiker i sikte i år (Klassikern under 24 timmar sammanlagt), skulle detta kanske sätta lite käppar i hjulet. Dagens tid kommer nämligen multipliceras med två i uträkningen av Superklassikern, not good.

Varmt var det i alla fall, i luften. Eftersom det skulle vara kallt i vattnet hade jag införskaffat en massa material som skulle skydda mig mot kylan - neoprenhuva, vaselin med chili och ullfett. Jag började smörja in mig, kränga på mig våtdräkten och började sen svettas. Det här ska nog gå bra. Vid starten fanns det en liten vik, så jag hoppade i där och svalkade mig, riktigt skönt. Inte särskilt kallt i vattnet när man är in insmord och inklädd knubbsäl. 15 minuter innan start ställde jag mig redo att inta första position i startfållan. När startgruppen framför mig stack iväg var jag redo - jag skulle starta först i min grupp! Inte trängas bland en massa andra knubbsälar inte. Henke var med på ett hörn och skämdes lite för min framfusighet, men han hängde på han också. Framme vid staketet träffade jag också på Jenny, nu jäklar var det snart dags! 

Klockan slog 11.45 och vi fick hoppa i vattnet. Medströms, det kändes bra. Jag crawlade på och försökte behålla mitt lugn och navigera rätt. De första 500 meterna i Vanån försvann i ett nafs. Jenny fanns hela tiden vid min sida. Sista 1000 meterna skulle simmas i Västerdalsälven, motströms! Här började kampen. Jag crawlade till en början. Sen upptäckte jag att Jenny började simma ifrån mig. Jag fick övergå till bröstsim då jag insåg att det gick fortare, och att jag kunde närma mig Jenny igen. Jag tog i för kung och fosterland! Men det gick segt, det ska ni veta, som att simma i sirap. Målet var nära, men ändå långt bort. Detta var ändå ett kort lopp, så jag ska inte överdriva mitt berättande. Jag tog mig till målplanket, dunkade handflatan i planket och vinglade upp ur vattnet. Simningen tog 32 minuter och 31 sekunder. Nöjd eller inte? Vet inte, jag har inget att jämföra med. Men det är ju alltid kul att tävla och att delta i ett sånt här fantastiskt arrangemang!

En sluttid på 32½ minut ger alltså 65 minuter till Superklassikern. Lägg där till 9.10 timmar Vasalopp och 10.39 timmar Vätternrunda så vet ni hur fort jag måste springa Lidingöloppet för att komma under 24 timmar. Det borde gå!    

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu, efter ett fantastisk bröllop, börjar det bli lite ordning på träningen igen. Vi har simmat, cyklat och sprungit för fullt, och det är nog på tiden. 

Test av Ironmanbanan på Öland - Snart i Hulterstad

Simning i Bjärby, östa sidan Öland

Vet ni! På fredag ska vi köra årets första triathlontävling! Det ska vara klubbmästerskap i Hultsfred. Jag är så taggad! Jag vet att jag kommer att komma sist, för de andra är så grymt bra, men hur kul ska det inte bli att köra triathlon?! Ja, det får vi se. Jag ska berätta hur det går!

Herr och fru Karlsson tuffar vidare mot nya äventyr