IRONMAN del 2 - cykling

Så hoppade jag på min italienska carbonryttare och begav mig ut på en 18 mils lång cykelfärd. 

På väg ut på cyklingen

Nu var det dags för en ny fas i loppet. Dags att få känna på Ironman-stämningen på Öland. Det var mäktigt att få ge sig ut på Ölandsbron denna soliga morgon, dessutom var det medvind så det gick lätt över 30 km/h. Sedan passerade jag Färjestaden och fick ta emot hejarop från Julia och Benny, och Annika. 

Färden fortsatte söderut med lätta ben. Det var lite svårt att veta hur hårt man skulle ligga på. Jag kom ner till Mörbylånga och fick bevittna en entusiastisk Marcus Erlandsson i vätskedepån, snyggt! När jag körde förbi Guldfågeln stod Henke bror och Herman och hejade, kul! Söder om Mörbylånga konstaterade jag att det var en fantastiskt härlig cykeldag med strålande solsken, lagom temperatur och inte så farligt blåsigt. Ett vackert sensommarljus spred sig över åkrarna.

YOU ARE AN... NOT YET!!

I Degerhamn möttes jag av min fina hejarklack! Än så länge kändes det fint i kroppen och jag hade alltså cyklat 53 kilometer. Färden bar av österut över ön till Torngård. Jag såg fram emot att få cykla på östra sidan förbi Skärlöv och Hulterstad där min mamma är uppväxt. Jag cyklade förbi mormors gamla hus i Hulterstad och hejade på mormors gamla grannar. Vid Södra Kvinneby var det dags att svänga över ön igen och mötte dagens första motvind. Jag hade ingen större brådska och tänkte att det var bäst att ta det lite lugnt. 

Det stora Alvaret

Till slut kom jag fram till Resmo och kunde njuta av nedförsbacken till den nedre vägen. På väg norrut stötte jag på Lennart från Målilla som hade haft det lite kämpigt i motvinden. Kul att ha någon att prata lite med! Jag stötte också på Wiola Larsson från Kalmar/Nybro-trakten som är en duktig skidåkare. Sedan var det dags att cykla över bron igen, nu i motvind. Jag trampade på och var snart över! 

Väl inne i Kalmar möttes man av den stora publiken igen! Jag såg också att det var flera som redan hade påbörjat sin löpning. Själv hade jag 6 mil kvar på cyklingen vilket kändes lite knäckande. På vägen ut till Lindsdal drog det förbi ett oväder med blåst och spöregn, men som tur var så gav det upp efter några minuter. Det kändes kul att få köra en okänd cykelbana, och skönt att det inte var så jättelångt kvar. Jag började konstatera att den lilla stoppningen mellan benen i min triathlondräkt INTE var tillräcklig för 18 mils cykling. Det gjorde ont här och där, i rumpa, axlar och rygg. I Läckeby fick jag support från Henke bror, Emma och Herman! 

Därefter började jag få krampkänningar och det var 4-5 mil kvar av cyklingen. NOT GOOD! Jag började knapra Enervit GT-tabletter och dricka energidryck/elektrolytdryck i ren panik. Men det var nog lite försent. I uppförsbackar slog det till och jag kunde inte ta i. Med cirka 12 kilometer kvar stannade jag för första gången och klev av cykeln. Då hade krampen slagit till något så fruktansvärt i höger lår så jag fick stanna i flera minuter och stretcha, det gjorde väldigt ont. Ett medicinteam undrade om jag behövde skjuts tillbaka till Kalmar och jag försökte se så glad och pigg ut som möjligt, här behövs det ingen skjuts, absolut inte!! Jag hoppade på cykeln och trampade i sakta mak vidare. 

Glad och pigg

Jag konstaterade att det inte skulle bli någon supertid på cyklingen (6.48 timmar), men jag skulle förmodligen klara mig utan punka och annat teknikstrul, skönt! Äntligen rullade jag in i Kalmar igen med den något absurda tanken - Nu är det bara ett maraton kvar!