IRONMAN del 1 - Simning

Klockan 05.00 ringde väckarklockan i Maries lägenhet. Även Linnea hade anlänt till Team Emelie, så vi var tre yrvakna tjejer under lördagsmorgonen. Mest vaken var nog katten Bosse, som kände förväntningarna i luften och han var nog den enda som uppskattade den nattliga aktiviteten. Själv kände jag en känsla av stress direkt - äta, samla ihop grejerna, klä på sig, packa, komma iväg! Jag fick med mig all mig energi (liquids, energy bars, vatten, energidryck samt tunnbrödsrullar). Vi rullade ner i Maries Volvo och de släppte av mig vid startområdet, gah!

On my own

Fyllde cykeln med energi och flaskor. Kikade igenom min cykelpåse och löparpåse. Ställde mig i toakön. Klockan gick allt för fort, nu var den redan 06.45! Tog på mig våtdräkten och packade min vita påse med ombyteskläder. Lämnade in den och fortsatte ner mot hamnen. Väl nere vid hamnen fanns det 2000 triathleter i våtdräkt. Hört från en blivande Ironman från Hultsfred: "jag har aldrig känt mig såhär liten". Ett djupt andetag. Nu var det snart dags!

Ställde mig i startkön. Alla skulle inte starta samtidigt, tack och lov, utan vi skulle seeda oss själva i en lång kö. Jag ställde mig bakom skylten där det stod 1.25 timme. Lite för snabbt för mig, men jag ville undvika bröstsimmarna. En spark på revbenen från en bröstsimmare är ingen bra start på en Ironman! I startkön fick jag syn på Sara från Västergötland som jag pratat lite med på Facebook - i gruppen Triathlontjejer. Vi kunde prata bort tid i den annars lite nervösa väntan. När starten väl gått gick kön fort framåt, och nu var det dags för vår start! Ett välbekant pip från tidtagningen, sedan var det bara att hoppa i!

Start

En fantastisk morgon fylld av skräckblandad förtjusning

Väl i vattnet var det bara att paddla på! Det var soligt, härligt och det kändes bra i vattnet. Inte alls trångt, inget slagsmål och inga sparkar. Jag simmade på, mot första bojen, vidare mot nästa. 

Det var härligt att komma till den sista gula bojen på första sträckan och svänga av mot Varvsholmen. Jag fokuserade på tekniken - att sträcka ut, glida, inte lyfta huvudet och hålla benen nära vattenytan. När jag väl närmade mig Varvsholmen navigerade jag lite fel och fick svänga höger för att runda bojen, kändes surt! Men när jag väl simmat runt bojarna vid Varvsholmen kändes det riktigt bra! Då kändes det som att det bara var att simma "hemåt". 

Någonstans där efter började jag tänka på andra saker och tappa lite fokus. Kollade på klockan och såg att jag hade simmat i 50 minuter och tänkte att det här går nog inte så fort. Kände mig lite moloken. När jag kom fram till den första röda bojen och svängde höger så började jag bli trött i axlarna.  På vägen in mot hamnen började växla frisim och bröstsim. Det var härligt att komma in i hamnen, inte längre vara ute på "djupt vatten" och få se lite publik igen. Snart var jag vid Kattrumpan och det var inte långt kvar. Äntligen fick man njuta av publikens jubel igen, det var hur mycket folk som helst vid växlingsområdet! Uppe på bron över simbanan stod min hejarklack och skrek för glatta livet!

Sista sträckan fram till växling gick fort. Helt plötsligt var jag framme vid uppstigningen. Tog det lugnt upp för språngbrädan eftersom man lätt känner sig lite yr och sjösjuk efter simning. Tittade på klockan och såg att simningen hade tagit 1.38! Kände mig väldigt nöjd, vilken bra start på dagen! 

Uppe ur vattnet

Tog min blåa bike-påse, krängde av mig våtdräkten, torkade av fötterna, på med strumpor, cykelskor, nummerlappsbälte och cykelhjälm. Sedan sprang jag ut i cykelhavet för att hämta min Basso!