IRONMAN del 3 - löpning och målgång!

Ni kan förstå att det var rätt skönt att hoppa av cykeln efter kramp och lite diverse smärtor i kroppen. Toabesök samt ombyte till löpardojjor och keps tog cirka åtta minuter. Sedan fick jag bege mig ut i folkhavet och känna mig som en rockstar!

Ironman-outfit

Det började med en vända i centrala Kalmar, och det var verkligen hur mycket folk som helst som hejade, så häftigt. Det kändes förvånansvärt piggt i benen efter cyklingen - men det gick inte särskilt fort. Efter varannan kilometer fanns det vätskestationer. Jag gick genom varje och drack cola och åt chips - inte det minsta sugen på energidryck eller gel. Jag ville verkligen njuta av varje sekund och insupa hela Ironmanstämningen. 

En av mina hejarklackar

Jag sprang runt, njöt och blev påhejad av hela Kalmar. En av mina hejarklackar bestod av Henke, Anna och Kalle från Göteborg samt Andreas och Angelica från Hultsfred. De hade som sagt skrivit ett plakat/lakan med dagens tema. Det var dessa ord man längtade efter att få höra på upploppet. På bilden syns också Henke bror och Herman och alla var lika uthålliga som jag under dagen. 

Första varvet (14 km) kändes lätt och enkelt. Vi sprang till Bergavik och vände sedan tillbaka. Jag fick mitt första armband av tre strax innan Lindö, skön känsla! Två kvar. Fortsatte in mot centrum och fick återigen njuta av publikens jubel. Sedan började det bli segt. Andra varvet ut mot Bergavik kändes inte som någon humörhöjare och jag började gå lite här och där. Jag började räkna huruvida jag skulle hinna gå resten för att komma under 16 timmar. Men jag joggade på i sakta mak. Jag skulle inte tillåta mig själv att vara missnöjd över att springa långsamt under min första Ironman. 

Jag malde på, käkade cola och chips! Till slut fick jag mitt andra armband. Jag bjöd Kalmarpubliken på en riktigt stapplande och miserabel löpstil, men de fick hålla till godo. 

Killarna hänger inte med i mitt tempo...

Jag gav mig ut på sista varvet! Nu påhejad av Karoline som stod vid vätskekontrollen vid Kattrumpan! 12-13 kilometer kvar och det kändes tungt i benen. Jag matade på och tänkte att jag nog skulle komma under 14 timmar om inget dramatiskt skulle hända. När jag kom fram till Bergaviks fotbollsplan stod det att det var åtta kilometer kvar. Jag fick ny energi och någon bredvid mig sa "åtta kilometer springer man ju till frukost!". Ha, det kändes om ett skämt men ändå, nu var det snart dags för målgång. Jag kunde öka farten vilket var en fantastisk känsla. 

Jag passerade familjen Ida, Christer och Camilla Persson som stod vid minigolfbanan, och att Camilla är en bra påhejare vet jag sedan fotbollstiden då hon stod i målet och dirigerade. Underbar känsla när de senare trädde på det sista bandet runt armen. Efter Lindö var det två kilometer kvar. Inne i centrum defilerade jag in i mål, förbi folkhavet som gjort high-five. Jag var nog ganska trött för jag tog mig inte tid till att vinka till publiken på Stortorget. Jag ville komma över mållinjen och känna att - "Emelie, you are an Ironman!!"

Målgång - efter 13 timmar och 43 minuter

Löpningen tog 5.04 - ungefär en timme sämre än Bromölla marathon som jag sprang i november förra året. Jag hade lovat mig själv att inte vara besviken över några tider, men så här en vecka efter loppet kan jag inte undgå att känna en vilja över att förbättra mina tider. 

Så, för att Henke inte ska känna sig ensam i sin träning och uppladdning, så har också jag anmält mig till Ironman Kalmar 2015. Det finns nog inte någon mer spektakulär tävling i hela världen med en sådan fantastisk publik. Finns det något bättre mål att ha med sin träning än IM Kalmar? Jag tror inte det!

Ses vi på startlinjen? Anmälan är fortfarande öppen!

Tack för visat intresse :) Det var en fantastisk dag som det har varit roligt att få dela med sig av! Stort tack till alla som har hejat på mig under året och under loppet. Nästa anhalt blir Lidingöloppet i slutet av september!

IRONMAN del 2 - cykling

Så hoppade jag på min italienska carbonryttare och begav mig ut på en 18 mils lång cykelfärd. 

På väg ut på cyklingen

Nu var det dags för en ny fas i loppet. Dags att få känna på Ironman-stämningen på Öland. Det var mäktigt att få ge sig ut på Ölandsbron denna soliga morgon, dessutom var det medvind så det gick lätt över 30 km/h. Sedan passerade jag Färjestaden och fick ta emot hejarop från Julia och Benny, och Annika. 

Färden fortsatte söderut med lätta ben. Det var lite svårt att veta hur hårt man skulle ligga på. Jag kom ner till Mörbylånga och fick bevittna en entusiastisk Marcus Erlandsson i vätskedepån, snyggt! När jag körde förbi Guldfågeln stod Henke bror och Herman och hejade, kul! Söder om Mörbylånga konstaterade jag att det var en fantastiskt härlig cykeldag med strålande solsken, lagom temperatur och inte så farligt blåsigt. Ett vackert sensommarljus spred sig över åkrarna.

YOU ARE AN... NOT YET!!

I Degerhamn möttes jag av min fina hejarklack! Än så länge kändes det fint i kroppen och jag hade alltså cyklat 53 kilometer. Färden bar av österut över ön till Torngård. Jag såg fram emot att få cykla på östra sidan förbi Skärlöv och Hulterstad där min mamma är uppväxt. Jag cyklade förbi mormors gamla hus i Hulterstad och hejade på mormors gamla grannar. Vid Södra Kvinneby var det dags att svänga över ön igen och mötte dagens första motvind. Jag hade ingen större brådska och tänkte att det var bäst att ta det lite lugnt. 

Det stora Alvaret

Till slut kom jag fram till Resmo och kunde njuta av nedförsbacken till den nedre vägen. På väg norrut stötte jag på Lennart från Målilla som hade haft det lite kämpigt i motvinden. Kul att ha någon att prata lite med! Jag stötte också på Wiola Larsson från Kalmar/Nybro-trakten som är en duktig skidåkare. Sedan var det dags att cykla över bron igen, nu i motvind. Jag trampade på och var snart över! 

Väl inne i Kalmar möttes man av den stora publiken igen! Jag såg också att det var flera som redan hade påbörjat sin löpning. Själv hade jag 6 mil kvar på cyklingen vilket kändes lite knäckande. På vägen ut till Lindsdal drog det förbi ett oväder med blåst och spöregn, men som tur var så gav det upp efter några minuter. Det kändes kul att få köra en okänd cykelbana, och skönt att det inte var så jättelångt kvar. Jag började konstatera att den lilla stoppningen mellan benen i min triathlondräkt INTE var tillräcklig för 18 mils cykling. Det gjorde ont här och där, i rumpa, axlar och rygg. I Läckeby fick jag support från Henke bror, Emma och Herman! 

Därefter började jag få krampkänningar och det var 4-5 mil kvar av cyklingen. NOT GOOD! Jag började knapra Enervit GT-tabletter och dricka energidryck/elektrolytdryck i ren panik. Men det var nog lite försent. I uppförsbackar slog det till och jag kunde inte ta i. Med cirka 12 kilometer kvar stannade jag för första gången och klev av cykeln. Då hade krampen slagit till något så fruktansvärt i höger lår så jag fick stanna i flera minuter och stretcha, det gjorde väldigt ont. Ett medicinteam undrade om jag behövde skjuts tillbaka till Kalmar och jag försökte se så glad och pigg ut som möjligt, här behövs det ingen skjuts, absolut inte!! Jag hoppade på cykeln och trampade i sakta mak vidare. 

Glad och pigg

Jag konstaterade att det inte skulle bli någon supertid på cyklingen (6.48 timmar), men jag skulle förmodligen klara mig utan punka och annat teknikstrul, skönt! Äntligen rullade jag in i Kalmar igen med den något absurda tanken - Nu är det bara ett maraton kvar! 

IRONMAN del 1 - Simning

Klockan 05.00 ringde väckarklockan i Maries lägenhet. Även Linnea hade anlänt till Team Emelie, så vi var tre yrvakna tjejer under lördagsmorgonen. Mest vaken var nog katten Bosse, som kände förväntningarna i luften och han var nog den enda som uppskattade den nattliga aktiviteten. Själv kände jag en känsla av stress direkt - äta, samla ihop grejerna, klä på sig, packa, komma iväg! Jag fick med mig all mig energi (liquids, energy bars, vatten, energidryck samt tunnbrödsrullar). Vi rullade ner i Maries Volvo och de släppte av mig vid startområdet, gah!

On my own

Fyllde cykeln med energi och flaskor. Kikade igenom min cykelpåse och löparpåse. Ställde mig i toakön. Klockan gick allt för fort, nu var den redan 06.45! Tog på mig våtdräkten och packade min vita påse med ombyteskläder. Lämnade in den och fortsatte ner mot hamnen. Väl nere vid hamnen fanns det 2000 triathleter i våtdräkt. Hört från en blivande Ironman från Hultsfred: "jag har aldrig känt mig såhär liten". Ett djupt andetag. Nu var det snart dags!

Ställde mig i startkön. Alla skulle inte starta samtidigt, tack och lov, utan vi skulle seeda oss själva i en lång kö. Jag ställde mig bakom skylten där det stod 1.25 timme. Lite för snabbt för mig, men jag ville undvika bröstsimmarna. En spark på revbenen från en bröstsimmare är ingen bra start på en Ironman! I startkön fick jag syn på Sara från Västergötland som jag pratat lite med på Facebook - i gruppen Triathlontjejer. Vi kunde prata bort tid i den annars lite nervösa väntan. När starten väl gått gick kön fort framåt, och nu var det dags för vår start! Ett välbekant pip från tidtagningen, sedan var det bara att hoppa i!

Start

En fantastisk morgon fylld av skräckblandad förtjusning

Väl i vattnet var det bara att paddla på! Det var soligt, härligt och det kändes bra i vattnet. Inte alls trångt, inget slagsmål och inga sparkar. Jag simmade på, mot första bojen, vidare mot nästa. 

Det var härligt att komma till den sista gula bojen på första sträckan och svänga av mot Varvsholmen. Jag fokuserade på tekniken - att sträcka ut, glida, inte lyfta huvudet och hålla benen nära vattenytan. När jag väl närmade mig Varvsholmen navigerade jag lite fel och fick svänga höger för att runda bojen, kändes surt! Men när jag väl simmat runt bojarna vid Varvsholmen kändes det riktigt bra! Då kändes det som att det bara var att simma "hemåt". 

Någonstans där efter började jag tänka på andra saker och tappa lite fokus. Kollade på klockan och såg att jag hade simmat i 50 minuter och tänkte att det här går nog inte så fort. Kände mig lite moloken. När jag kom fram till den första röda bojen och svängde höger så började jag bli trött i axlarna.  På vägen in mot hamnen började växla frisim och bröstsim. Det var härligt att komma in i hamnen, inte längre vara ute på "djupt vatten" och få se lite publik igen. Snart var jag vid Kattrumpan och det var inte långt kvar. Äntligen fick man njuta av publikens jubel igen, det var hur mycket folk som helst vid växlingsområdet! Uppe på bron över simbanan stod min hejarklack och skrek för glatta livet!

Sista sträckan fram till växling gick fort. Helt plötsligt var jag framme vid uppstigningen. Tog det lugnt upp för språngbrädan eftersom man lätt känner sig lite yr och sjösjuk efter simning. Tittade på klockan och såg att simningen hade tagit 1.38! Kände mig väldigt nöjd, vilken bra start på dagen! 

Uppe ur vattnet

Tog min blåa bike-påse, krängde av mig våtdräkten, torkade av fötterna, på med strumpor, cykelskor, nummerlappsbälte och cykelhjälm. Sedan sprang jag ut i cykelhavet för att hämta min Basso!

Emelie, YOU ARE AN IRONMAN!

Japp, då var det gjort! Det gick inte så fort, men det gick. Först så tänkte jag att det var ett dåligt resultat eftersom det var så himla många som var snabbare än mig. Men idag så är jag nöjd över min prestation! Jag är helt överväldigad av all uppståndelse - artikel i Ölandsbladet, fantastisk hejarklack, alla hejarop längs med vägen, alla gratulationer på Facebook. Idag fick jag till och med två blombuketter på jobbet! 

Blommor och dyrt vin - dags att fira!

För alla som tycker det verkar spännande att vara med på Ironman Kalmar så kan jag säga att ALLA som är hela och friska klarar av att genomföra loppet. Kanske inte på en supertid, men att ta sig i mål. Det finns så många därute bland er som är så mycket mer vältränade än vad jag är. Det är en fantastisk upplevelse, underbar stämning, skräckblandad förväntan och en resa utöver det vanliga. Det är också så roligt att få vara en del av hela cirkusen och få mingla med världens mest vältränade idrottare. 

Tider: 
Simning: 1.38
T1: 4.43
Cykling: 6.48
T2: 8.04
Löpning: 5.04
Sluttid: 13.43 

Målgång!

Efter den spektakulära målgången mådde jag inget vidare. Jag tog mig till Athlete garden där det väntade pizza slice, soppa, läsk och godis. Jag träffade en trevlig man och vi kunde dela våra upplevelser av loppet. I min önskan om en lång varm dusch fann jag sedan en kall dito, men det var ändå skönt att få spola av sig all salt och svett på kroppen. Kände smärtan av alla skavsår på kroppen. Tog på mig min Finisher T-shirt och gick ut - och fick en massa gratulationer. Sedan åkte vi hem. Jag mådde illa - åt en macka. Det blev inte mycket mat under dagen med tanke på all aktivitet. När jag skulle somna fick jag kramp i ryggen. Under söndagen mådde jag också illa. Ingen mat smakade bra och det var jobbigt att tugga. Benen kändes helt slut. Nog för att träningen fram till Ironman är bra för hälsan, men en Ironman i sig är nog inte särskilt bra för hälsan. 

Hoppas ni känner er inspirerade, för nu vill jag heja på er framöver! :)

Mer utförlig beskrivning av loppet kommer under veckan.  

En torsdag före en Ironman

Det här gör man en torsdag före en Ironman:

- Sover tills man vaknar i en säng i Tjusby. 

- Äter gröt och ägg.

- Dricker kaffe och kollar på friidrott. Blir uppringd av Mikael på Ölandsbladet som vill träffa mig imorgon och göra en artikel. Lite kändistid går förstås före en eventuell simträning imorgon! 

- Äter lunch med mamma.

- Åker in till Kalmar. Beger sig till tävlingsområdet och minglar runt. Löser en endagslicens och hämtar startkittet. Får ett häftigt armband: 

- Inhandlar lite nytt material till loppet på lördag. Lite nya prylar vill man ju ha! Dessutom vill jag ju se flashig ut på fotosessionen med Ölandsbladet imorgon. 

Än så länge lugnt i växlingsområdet

- Går på stan och shoppar kläder. Måste väl vara lika effektivt som att springa en runda? (Undrar om shopping finns som träningsalternativ på FunBeat...)

- Köper och kopp kaffe och sätter mig och läser Race Program. 

- Sluter upp med grabbarna från Hultsfred (och grabben från Karlskrona) för pre-race meeting i Tennishallen tillsammans med cirka 3000 andra atleter. 

Laddade grabbar

- Ett klipp från uppladdningen i Tennishallen:
https://www.youtube.com/watch?v=sT3Ni7PpolQ&list=UUvGE2MyBQGFOG1h01YSAmxA&index=1

Målet...

...för nummer 182!

Sammantaget en trevlig dag! Imorgon ska cykeln göras redo och checkas in. Det ska packas en cykelpåse, en löparpåse och en ombytespåse. Jag ska planera lördagens energiintag, checka in i Maries lägenhet och lägga mig tidigt. Jag ska nog gå och lägga mig nu faktiskt! Inte alls uppspelt... Godnatt! :)

En vecka kvar!!

Ja, nu är det bara en vecka kvar. Huvudmålet för 2014. Jag tror att det kommer att bli en fantastiskt upplevelse och stämning utöver det vanliga. Och så tror jag förstås att det kommer att bli en väldigt tuff löpning, springa 42,2 kilometer efter ha cyklat 18 mil låter ju inte helt vetttigt. Startnummer 182, that's me. Känner mig faktiskt lite ödmjuk inför uppgiften, jag som brukar vara ganska kaxig och ta det hela med ro. Men jag ska försöka njuta och tänka att jag är väl förberedd!

Idag ska jag, Henke J och Emma simma Kalmar Kanalsimning. Det ska simmas 1800 meter från Kattrumpan till slottsparken. Det blir ett bra träningspass inför nästa vecka. Jag har under året insett att jag är långsam på att simma, så det kommer inte bli någon topplacering!

I söndags deltog jag, Henke K och Henke J i Hesjöracet, en triathlontävling i Målilla. 700 meter simning, 18 kilometer cykling och sju kilometer löpning.

Start

 Detta var en oerhört varm dag, 32-33 grader! Jag bestämde mig ändå för att krångla på mig våtdräkten eftersom det är den jag ska simma i nästa lördag. Simstarten gick och jag kom efter Henke x2 och Jenny direkt. Too slow! Men det var bara att simma på.

Jag kom till slut upp ur vattnet och kunde sätta mig på cykeln! Jag hade Jenny precis framför mig när vi cyklade iväg. Efter några kilometers cykling var vi en klunga på 6-7 personer. Egentligen får man ju inte cykla i klunga i triathlon, men det verkade inte vara så noga här. Så jag tog tillfället i akt att få vila lite på cyklingen, detsamma gällde för Jenny och Henke J som också var i klungan. 

Väl framme för lite löpning. Jag kastade av mig hjälm men också solglasögon i ren hets. Efter någon kilometers löpning tänkte jag att det var väldigt ljust ute! Och fruktansvärt varmt... Det gick inte fort alls. Jag tänkte att nu kommer Jenny och dundrar förbi mig när som helst. Löpningen var dessutom väldigt kuperad, och man skulle springa upp för en skidbacke!! Jag gick. Tog mig framåt i sakta mak och tänkte att så länge ingen tjej springer förbi mig så gör det inget att jag tar det lugnt.

Äntligen framme vid målet! Ingen tjej sprang förbi och jag kunde gå i mål som segrare i damklassen (som innehöll fyra deltagare). Efter målgång fick jag höra att Henke J sprungit om Henke K under löpningen, och jag förstod att jag skulle hitta en mycket nöjd bror vid strandkanten. Mycket riktigt! Henke J kom tvåa och Henke K trea i herrklassen, endast besegrade av den blivande Ironmannen Lennart Pettersson från Målilla som är en imponerande löpare.

Nu ska jag jobba måndag-onsdag denna vecka. Sedan ska jag heja på alla deltagare i Kalmar minitriathlon på onsdag kväll. Däribland Henke J, Linnea Olsson, Åsa Lundström (Jennys syster) och många fler! På torsdag ska jag hämta upp deltagarkuvert och delta på Pre-race meeting. På fredag ska jag checka in cykeln och få ordning på material, dricka och käk till loppet. Jag ska mingla bland alla triathleter och trivas som fisken i vattnet.

På lördag morgon klockan sju är det jag som är fisken i vattnet!!

Tack Emma för de fina bilderna!