Vätternrundan del 3

Så gav de sig iväg, Fredrikshov med mig i släptåg. Jag hade det så bra. Nu var det inte långt kvar med motvind! Men, varför gick jag inte på dass i Boviken? Jag hade verkligen behövt gå på dass kände jag. Hmm. Vi kom fram till Aspa och svängde sedan österut på en lite mindre väg. Jag skulle växla ner till den lilla klingan fram och så hoppar kedjan, s*tan! Så försvann de iväg, fina Fredrikshof. 

Omöjligt att cykla ikapp. Happ, sånt är livet. Segt. Plötsligt ser jag en välkänd figur, Angelica från Hultsfred. Trevligt! Angelica startade några timmar före mig, så hon hade gjort ett kanonjobb på cykeln och kämpat på under en lång tid. Efter lite snick-snack släppte hon iväg mig och jag försökte skynda mig för att komma i mål under 11 timmar.

Jag kom ut på stora vägen igen och svängde söderut. Äntligen medvind igen! Jag stod i valet och kvalet om jag skulle göra ett toalettbesök i depån vid Hammarsundet. Äsch, 43 kilometer borde jag kunna fixa. Nästan en och en halv timme. Går det? Jag kör på!

Bro över Hammarsundet

Nu var det bara mål i sikte. Klarar jag 11 timmar? Det borde jag väl göra? Sista långa sega uppförsbackarna. Jag hängde på någon här och där. Vattnet började sina då jag struntade att fylla på ena flaskan i Boviken. Svängde in till Medevi och trampade på i den korta men intensiva uppförsbacken. Brände förbi depån. Nu var det inga tuffa uppförsbackar kvar, utan två mils defilering in i mål. En mil kvar. 

Jag såg ett par välbekanta CK Wimer shorts, och förstod att det var Jenny jag hade framför mig! Även Jenny, som också hon cyklade med klubben från start, hade fått soppatorsk/ont i knät. 30 mil är tufft även för en dalkulla med envist sinne. Jag blåste på vidare mot målet och kom ut på stora vägen igen. Nu var jag snart framme i Motala. Upp för avtagsvägen, in i staden, ner mot stranden och till slut rullade jag förbi sista tidspasseringen. 

I MÅL! Herregud så skönt. Äntligen var det sluttrampat. Äntligen fick jag gå på toaletten. Phu, nu var det gjort. 10.39 blev den slutliga tiden. 74 minuter bättre än förra året, jag var nöjd! Misären i Fagerhult var nu långt, långt borta. 

Målgång

Henke kom och mötte mig i matkön. De andra cyklisterna i cykelklubben var också där, och vi kunde äta våran mat ihop och prata om loppet. Solen sken, och nu kunde man bara njuta. Vi hade alla gjort en fantastiskt insats!

Kvällen avslutades med hamburgare och valfri dricka. Därefter somnade vi, trötta. 

Tack alla för en händelserik och inspirerande helg i Motala, vi kommer säkert tillbaka!

Emelie Johansson

Vätternrundan 2014

Totaltid:	10:39:00
Pos:	5223
Pos Medevi:	5080
Pos Aspa:	5286
Pos Hjo:	6016
Pos Bankeryd:	4819
Pos Gyllene Uttern:	4843
Mål:	16:21:00
Medevi:	15:37:00
Aspa:	14:22:00
Hjo:	11:38:00
Bankeryd:	09:27:00
Gyllene Uttern:	07:55:00
Start:	05:42:00
Medelhastighet:	28.2 km/h
Kronologisk pos:	13990
Passerade:	4144
Passerad av:	513
Pos grupp 307:	26 / 79
Medeltid grupp 307:	11:43:26
Pos i Vimmerby:	4 / 13
Medeltid klubb Vimmerby:	12:22:15

28,2 i medelhastighet inklusive stopp och soppatorsk. Det är bra! Jag passerade visst 4144 cyklister, och blev passerad av 513. Statistik för nördar, det gillar vi. 

P.S. Kan någon förklara varför det förra inlägget hade över 1000 läsare? Min lilla blogg brukar nämligen sällan komma över 100, nyfiken. D.S.

Vätternrundan del 2

Den här rapporten liknar Vasaloppsrapporten märker jag. Del två är ofta värst. Man startar hårt och med gott mod, men en bit in i loppet så kommer man på att det är så jäkla långt kvar. Efter passering av Jönköping var det dags att vända norrut, och då fick vi motvinden right in our faces! 15 mil med hemsk motvind är tufft. Efter Jönköping går det uppför, och jag kämpade på, men krafterna tröt. 

Backe

Henric knuffade på mig så jag inte skulle tappa för mycket, snällt. Det fanns inte så mycket kräm i benen, men slutligen var jag uppe för den sega långa backen efter Bankeryd. Där efter tog energin slut, lampan släcktes, rullgardinen drogs ner. Det hände ingenting när jag jag trampade. Urban cyklade bak till mig och undrade hur vi skulle göra. Jag fick ta det oangenäma beslutet att låta dem lämna mig, med 14 mils motvind framför mig. Det kändes inte alls roligt. Jaha, jag cyklade långsamt framåt, moloken. Jag visste att det var någon mil kvar till nästa depå, Fagerhult, så jag siktade in mig på det. Jag cyklade upp bredvid en tjej som cyklade på en vanlig cykel och började konversera. Tänkte att de här dystra tankarna kan jag inte skingra på egen hand. "Du hittar snart en ny klunga", sa hon, "vad många vältränade och snabba cykeltjejer det finns", "jag kör på, det går inte fort, men framåt!". Trevlig tjej. Tack. Plötsligt var jag framme i Fagerhult, och jag hittade KAFFE! Halleluja. Sörplade i mig lite, åt en slät bulle och filosoferade. Skulle det här bli första gången någonsin jag bryter ett lopp?

Det kan inte vara sant, det måste gå, eller? Gjorde en deprimerad statusuppdatering. 17 mil kvar... Gick på dass och läste peppande svar på Facebook. Försökte ringa Henke för att få gråta ut, men han hade ju fullt upp att cykla själv. Jaja, jag sätter mig väl på cykeln och ser vad som händer. Det är ju i alla fall soligt väder, och det är ju jobbigt att åka buss. 

Åhh motvind! Hatar motvind! Det gick inte alls fort, riktigt långsamt faktiskt. Cyklade ikapp en del cyklister men de cyklade ännu långsammare så jag kunde ju inte lägga mig bakom dem och vila. Tröstlöst. Det cyklade förbi några grupper, men de cyklade alldeles för snabbt. Efter ett tag cyklade det förbi en jättegrupp med Fredrikshof cykel, plus några Vårgårdacyklister och lite annat löst folk. Här kunde jag hänga på! Jag låg längst bak och kände inte alls av någon motvind längre. Det gick ganska långsamt i uppförsbackarna, med snabbt nerför och på platten, perfekt! Jag kände hur energin återvände, det här kanske inte blir så dumt ändå? 

Numera älskar jag dessa ryggtavlor!

Nu rullade det på. De stannade inte vid nästa kontroll, Hjo, och jag drog en lättnadens suck! Nu ville jag framåt. Kilometerna tickade neråt och det var inte särskilt ansträngande. Plötsligt fick någon motorhaveri längst fram och det höll på att bli skrot av allt, men jag hann bromsa och komma förbi. Nu då? Fredrikshof stannade och mekade, men jag ville ju inte stanna! Jag försökte peppa ihop en grupp, gick sådär. Körde lite här och där med de och dem, och det blev lite jobbigare nu när jag inte kunde ligga och åka på en räkmacka längre. Men jag var övertygad om att jag skulle komma i mål! Gött! Efter några mil kom Fredrikshof tillbaka, faktiskt precis innan jag passerade prästen som alltid står och välsignar cyklisterna vid Tivedenbacken, halleluja! Jag la mig strategiskt längst bak, och njöt. Älskar Fredrikshof. 

När vi kom fram till depån i Boviken så stannade de. Åtta minuters paus skulle de ha, och det kunde ju jag lika väl ta med då. Försökte fylla på en av mina vattenflaskor, men det var jättelång kö, så det fick vara. Drack kaffe istället. Hoppade över att gå på dass, jag ville ju inte missa deras avfärd för allt i världen! Tog av mig vindvästen och gjorde mig redo att anta de sista 72 kilometerna. 

Vätternrundan del 1

Idrottare brukar dela upp tävlingar i A, B och C-tävlingar. A-tävlingar är de viktigaste, de man verkligen förbereder sig inför in i minsta detalj. C-tävlingar är sådana man deltar i bara för att det är kul och för att det ger bra träning. Vätternrundan var för mig ett lopp som låg väldigt nära A, kanske ett litet a. Uppladdningen har varit lång och fylld av spinning under vintern och cykelresa till Mallorca i april. Sedan hände något. Under maj deltog jag i lopp som inte innefattade cykling (Vårstafetten, Kyrkstafetten, Göteborgsvarvet), festade vilt under min möhippa och avslutade det hela med att vara förkyld i två veckor strax innan Vätternrundan.

Dressed for success 

Så jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Jag visste att jag skulle starta med cykelklubben ganska sent på morgonen, vilket innebar en skräckblandad förtjusning. Visst ville jag köra fort, jättefort, men att köra fort med hosta brukar aldrig vara en bra kombination. I fredags var det i alla fall dags att dra till Motala för de sista förberedelserna inför lördagens lopp. Längs med vägen möttes vi som sagt av ösregn. 

När vi kom till Motala kände jag mig dock taggad! Så mycket cyklister, och så mycket dyrt material på en och samma plats! Henke, jag och Ted gick och tryckte i oss en pastabuffé, hämtade nummerlappar och trängde oss igenom cykelshoppen, givetvis med några inköp. Jag köpte bland annat en ass saver, en liten stänkskärm som skulle rädda rumpan och annat från stänk, totalt onödigt. Vi inkvarterade oss på Processpumpar tillsammans med de andra från cykelklubben. Cyklarna pimpades med nummerlapp och energi, hjälmarna fick var sitt chip på sig och tröjorna fick också en nummerlapp. Härligt att se alla fixa med smådetaljer här och där, allt för att kapa sekunder på banan!

Gruppens planerade stopp: Ölmstad, Fagerhult och Boviken

Vi drog ner på stan och käkade en till pastabuffé, urk. Sedan gick Jakob och jag till starten och minglade. Jag hejade iväg Martin från Hultsfred som startade tidigt. 

Det närmade sig läggdags, och jag och Jenny tog ett kontorsrum för oss själva. 

Min säng, och Jennys...

När jag vaknade vid 04.00 hade Henke, Ted och Inge redan startat (02.38). Jag käkade en halv lasagne, två mackor, drack lite juice och kaffe. Klädde på mig klubbdressen, och så var det dags att dra sig ner mot starten. Det var en småkylig, blåsig men solig morgon. Ett snabbt dassbesök. Klockan slog 05.42 och min startgrupp stack iväg, söderut, mot Jönköping. 

Gänget som skulle göra att

Nu gick det undan! Medvind och hyfsat platt. Vi rullade på i ett högt tempo, roterade runt i klungan och raggade fler cyklister som kunde hjälpa till med arbetsbördan. Det var lättcyklat, men jag kände ändå lite här och där att detta inte skulle hålla. Men jag skulle inte ge upp! Vid tidskontrollen Gyllene Uttern (76 km) hade vi hållit en medelhastighet på 34 km/h. Efter 83 kilometer stannade vi i Ölmstad i cirka 10 minuter, och jag slängde i mig en vetebulle, drack blåbärssoppa och fyllde på en vattenflaska. Än så länge guld och gröna skogar. Men det skulle vara länge...

På väg mot Motala

30 mil på cykel. Start imorgon bitti vid 05.42. Förkyld, knappt cyklat på två veckor. Inte optimalt, men det är det ju sällan. Kommer jag orka hänga på "gubbarna"? Känner en skräckblandad förtjusning just nu.

Nu är vi snart framme i Motala, och det spöregnar. Det kan det ju göra idag, men INTE imorgon. Ska bli kul att komma igång med uppladdningen ordentligt, och träffa alla cykelfantaster i Motala. Mycket materialsnack kommer det att bli, löve it!!

Vi hörs imorgon kväll!

Morgondagens outfit

Möhippa och Växjötrampet

Oj oj oj! Här händer det grejer! Vilken helg! Den kommer gå till historien!

Klockan 06.45 igår väcktes jag av åtta högljudda tjejer med strumpbyxor över huvudena. Nu var det dags att vakna! Fick en grogg i handen i någon skum aloe vera-flaska, och order att ta på mig en nunnedräkt. Därefter leddes jag ut till en välpimpad PAIF-buss.

Efter några vilseledande manövrar hamnade jag tillslut på Kalmar flygplats. När ögonbindeln togs av såg jag ett litet gulligt men respektingivande flygplan framför mig! Dagens första aktivitet var en flygtur över Öland iklädd nunnedräkt, headset och solglasögon. Vi flög över sundet, vidare över Solliden, Tjusby (där familjen stod och vinkade för fullt) och vidare ner mot Gårdby. Här började magen vända sig ut och in och resten av resan ägnades åt att försöka att inte befläcka planet med äggmacka och grogg. Väl nere på marken igen kunde jag släppa ut äggmackorna och groggen, och klockan var inte ens nio?!

Innan start mådde nunnan bra

Schemat var späckat! Vi drog vidare mot nya äventyr, vilket innebar paintball. Nunnan kände sig lite orolig - det gör väl ont att få sånna där färgkulor på sig? Jag hade dock inget val, så nunnan gav sig ut i krig. Det visade sig att Chatrin var en hejare på att skjuta folk, vilket ingav förhoppningar! Soffan blev skjuten tidigt, och jag såg min chans att skjuta någon! Lite fegt kanske att skjuta på någon som är på väg ut ur spelet, och taskigt att skjuta henne i ansiktet, men jag skyller på adrenalinet. Mycket svett och skratt blev det! Själv blev jag skjuten på höft och knä, men det går nog över tills jag gifter mig...

Coola brudar och en nunna

Sedan var det dags för förödmjukning på stan. Jag samlade kalsonglappar, sjöng Stad i ljus på Larmtorget, sålde kramar och tog emot råd inför äktenskapet. Bitvis gick det lite trögt, men Helen och Linnéa stöttade mig så jag kunde slutföra mina uppgifter.

Därefter kördes jag till Fredriksskans där jag utmanades i fysiska prövningar - 400 meter, plankan, knäböj och burpees. Den fysiska statusen var inte på topp... Sprit är nog inte så bra för kondisen. När vi satt i gräset så kom det någon mot oss, och jag trodde vi skulle bli bortkörda från gräsplanen. Men så lurad jag blev! Det var Henrik Rydström som kom för att ge en gammal avdankad fotbollsspelare några tips! Jag fick träna på krabbstilen, argumentera mot domare och glidtackla! Riktigt häftigt! Återigen stod jag där med munnen vidöppen, och grundlurad. Det kändes inte heller bättre av att de tighta träningsbyxorna hade spräckts ordentligt i grenen under knäböjen...

Fotbollsskola med Rydström

Sen åkte vi till Karro och grillade, Marie bjöd på music-quiz och jag fick måla en tavla som jag ska ge till Henke på bröllopet. Efter god mat och dryck drog vi in till stan igen och gick in på Harrys. När vi var på dansgolvet såg vi Luigi (Henke) och hans gäng dansa ringdans inne på den grekiska restaurangen bredvid. Vi hängde givetsvis på, och sen var det fest natten lång! Det var ett trött men riktigt nöjt brudpar som däckade i sängen när solen började gå upp igen. Tack alla som ordnade och förgyllde denna dag med oss!

Det var en liten avstickare, detta är ju ändå en träningsblogg! Därför måste jag ju även berätta om att Henke och jag var och cyklade Växjötrampet, 13 mil, i torsdags med Andreas och Angelica. Efter en tidig avfärd från Vimmerby, och lite hetsiga förberedelser, skulle vi pumpa däcken. Då small det, och ventilen på mitt bakdäck gick sönder. Henke och Andreas bytte slang fortare än jag trodde de var kapabla till, och vi stod på startlinjen precis innan start. Därefter följde en trevlig tur genom de smålänska skogarna, och Henke jag avslutade med en stark spurt de sista 2,5 milen. Bra träningspass innan Vätternrundan!

Klar för start!

Depå i Rävemåla