Premiärsimning och Göteborgsvarvet

Just nu är det helt fantastiskt väder och underbara kvällar som man avnjuter bäst utomhus. Ikväll begav jag mig till sjön Nossen för att simma en vända. Det visade sig vara varmt i sjön, runt 20 grader, så det gick ingen nöd på mig. Mitt största problem är att våtdräkten är extremt liten! Det tar 10 minuter att få på sig den, och när den väl är på så kan jag knappt andas. Jag hade hoppats på att jag skulle "ha växt i den" vid det här laget, men det har tyvärr inte riktigt hänt ännu. 

Ett sjöodjur?

Luft?!

I lördags var Henke och jag i Göteborg, eftersom jag skulle springa Göteborgsvarvet. Jag har aldrig sprungit Göteborgsvarvet tidigare, men eftersom det är världens största halvmaraton så var det väl dags att jag testade på det också. Herregud vad mycket folk! Så mycket folk finns det inte på Öland och i Vimmerby tillsammans. 64000 löpare, och 200 000 som hejade på. Längs med banan, som var 21,1 kilometer lång, fanns det 55 musikstationer! Det var rockband, folkmusik, stereo och trubadurer. Alltid var där publik som hejade på, nyktra eller onykra. Vissa stod i trädgården och sprutade vatten med en vattenslang på löparna, och tyckte det var roligt "att ni kunde komma förbi". 

För mig var inte det här något lopp som jag hade tränat inför. Ställer man upp i typ 500 lopp på ett år kan man inte ladda 100% inför alla - men det blir alltid bra träningspass inför andra lopp eftersom man alltid vill göra sitt bästa. Jag inledde i ett bra tempo - låg strax under fem min/km i början. Första fem gick på cirka 25 minuter, milen på 50,26. Därefter gick det lite långsammare, inte för att jag var särskilt trött egentligen. Längs med avenyn går det svagt uppför hela vägen, och sista biten in mot mål går det också en del uppför. Tiden blev 1.48.47, vilket kändes helt okej! Jag fick ett bra löppass och samtidigt uppleva en härlig stämning.

Innan start

Våra fantastiska värdar Anna och Kalle kom och hejade

Jag är i mål, Henke ska starta

I starten frågade jag en dam i femtioårsåldern hur man bör lägga upp loppet. "Spring fort i början, 21 kilometer är för kort sträcka att hinna ta det lugnt i början!". Jaså.

Här ger sig Henkes startgrupp iväg: https://www.youtube.com/watch?v=2pO_8Zyohf0

Löparna i startgrupp 24 verkar dock ta det lite lugnt i början :) Jag kan tänka mig att Henke fick ta några omvägar för att hinna i mål på tiden 1.36.48, strålande!

Till helgen vankas det bröllop i Stockholm. Det blir nog röjigt det med!

Dynglaget i Kyrkstafetten

I lördags deltog Dynglagets IF i Kyrkstafetten på Öland (korta banan). Vän av ordning kanske undrar vad Dynglaget egentligen handlar om, men det kan jag förklara. Under en PAIF-cup (fotboll) på den gamla goda tiden spelade jag, Karro, Marie, Linnea och Soffan ihop i Borgholms andralag. Eftersom vi avverkade en och annan fest på den tiden, och då och då dök upp lite slitna till söndagsmatcherna, namngav min bror Henke vårt andralag till Dynglaget. Detta har levt kvar, trots att festerna har blivit färre, och träningsmängden ökat bland lagmedlemmarna. 

Så i lördags stod Dynglagets IF på startlinjen på Kyrkstafetten. Med liten erfarenhet av stafett och löpning inom laget var nervositeten stor. 

Emma, Emelie, Marie, Karro, Matilda och Emma - Dynglagets IF!

Emma inledde på första sträckan. Eftersom Henke (bror) sagt till henne att sträckan var fem kilometer, så undrade hon varför alla ökade efter tre. Sträckan visade sig sen vara 3,5 kilometer, och Emma fick se sig snuvad på en spurt. Ändå sprang hon på 5.07 min/km, vilket var kanonbra!

Därefter tog Matilda över pinnen och kämpade hårt uppför den öländska landborgen. Matilda höll ställningarna under den sträcka som förmodligen var den kämpigaste, starkt!

Matilda lämnar över till Linnea i Algutsrum

Linnea, den glada och galna skåningen/öländskan/dalkullan, tog över pinnen och avancerade laget i resultatlistan. Medan Linnea sprang hejade jag, Karro och Matilda på alla vi körde förbi med bilen! Vi kom fram till Tveta och Marie gjorde sig i ordning för att ta upp jakten på sina forna fotbollskompisar från Högsrums FF. 

"Spriiiing!!!"

Linnea visade upp stort missnöje över att vi hade parkerat bilen 500 meter bort från växlingen, och hoppade in i en annan bil som körde förbi. Marie höll ett bra tempo på sin sträcka och kom så när ifatt Cina Ahl. Härligt jobbat av tjejen som kan lyfta typ 500 kilo i marklyft (nu överdrev jag, bara lite), men där löpning inte är någon favoritgren.  

Marie lämnade sedan över pinnen till Karro. 

"Ta pinnjäveln!!"

Karro, som både kände sig nervös och förväntansfull på en och samma gång, tog sig an sin sträcka på ett förtjänstfullt sätt! Efter en stark spurt på slutet lämnade Karro över pinnen till mig. Jag inledde i ett bra tempo och tänkte att idag, idag slår jag mitt rekord på fem kilometer! Sträckan innehöll nämligen nedförsbacken från Almérs ner till hamnen. 

I nedförsbackarna gick det dock inte så överdrivet fort, och när jag kom ner till före detta Preem-macken så tyckte jag att trottoaren tog slut. Jag fick lov att stanna och fråga Föra AIK-löparen som jag just sprungit om (yeah!), om jag skulle svänga in på cykelvägen? Det skulle jag förstås inte utan springa vidare nerför Storgatan. Målet närmade sig, men jag såg inte målet, hallå!? Trodde att sista flaggvakten vinkade mig åt vänster, och jag svängde, och hela publiken ropade åt mig att springa rakt fram. Och där var det, målet med stora flaggor och banderoller. Jaja. Det blev inget rekord på fem kilometer, men jag tog Dynglaget in i mål i vår första stafett, stort!

  

När jag gick i mål ropade speakern upp mitt namn: "Här går Emelie Johansson i mål, springandes för... Dynglagets IF... Men inte luktar det illa här inte!"

Bra jobbat tjejer, en kämparinsats där alla bidrog med både svett och skratt! 

Tack för en härlig dag!

Stockholmare låter mycket

Här sitter jag, på 10:e våningen, i ett hotellrum. Tre dagars utbildning i huvudstaden står på schemat, tillsammans med fem fantastiska kollegor. Utan dem hade de här resorna varit dryga, långtråkiga och ensamma. Nu fylls de av mycket skratt, galna upptåg, träningsgemenskap och god mat och dryck. Sammanlagt sex utbildningsdagar ska göra oss redo för att jobba som arbetsförmedlare, men jag kan säga att utbildningen endast skrapar på ytan av vad man måste kunna. Det är en djungel av tjänster, metoder, handläggarstöd, direktiv, lagar och förodningar. Allting uppdateras ständigt så man kan aldrig räkna med att känna sig fullärd, och man vet aldrig vilka frågor man möts av i tjänsten, vilket känns spännande och utmanande.  

10:e våningen

Ikväll åkte jag, Patric och Håkan till Tele2 Arena för att heja fram Kalmar FF till tre poäng mot Djurgården. Vi hade en önskan om att inta en middag innan matchen, men på grund av att Stockholm verkar ha fler invånare än Vimmerby, så hamnade vi O'learys med en öl och jordnötter istället, vilket kändes som en mer passande uppladdning! Kan tilläggas att de på detta O'learys hade de typ en biosalong där de visade matchen. Stockholmarna ska alltid vara värst!

Tele2 Arena

När vi väl lyckats köpa biljetter så intog vi vår plats på andra raden. Vilket jäkla liv! Stockholmare låter mycket också! Djurgården var klart bäst i första halvlek och skapade flest chanser, men verkade inte ha ställt in siktet rätt. Kalmar hade ett fåtal farliga lägen. I början av andra halvlek fick DIF en spelare utvisad efter en brutal kapning. Då blev det ännu mer liv på DIF fansen som allt mer började låta och bete sig som neandertalsmänniskor. Jag hade ingen större lust att byta plats med domaren. KFF började rulla boll lite mer, men skapade egentligen bara en riktigt farlig målchans. Efter omständigheterna verkade båda lagen nöjda med en poäng var. Kylslagna trängde vi oss in i ett tunnelbanetåg och nu känns det skönt att krypa under täcket!
 

Emin Nouri

Imorgon ska vi fira den stora dagen på bästa möjliga sätt! Jag ska försöka få med mig Håkan och Aron på ett tufft löppass! Aron skulle för övrigt kunna tillägnas ett eget inlägg här på bloggen, för han är one of a kind, men jag skulle inte kunna göra honom rättvisa skriftligt.

Godnatt!

Marcus Hellner och massivt energiinköp

I onsdags kände jag mig hängig. I torsdags var vi lediga och det är ju ett perfekt tillfälle för att cykla en längre runda. Trots sovmorgon och slapp förmiddag så hade jag inget go i benen. Riktig blä-känsla i kroppen och inget gensvar, så efter jag stått ut med Henkes förmaningar om att jag måste träna mer backe så gick jag hem och la mig på soffan, less. Sen tog jag inte ett löpsteg eller cykeltramp på tre dagar - och ägnade mig åt att äta tårta, kakor och dricka gott hela helgen. Min weight-plan gick åt skogen, men nu känner jag mig pigg och på G igen, tror jag! Jag var i alla fall och höll i Easy Line och spinning ikväll på Träningshuset, och det kändes fiiint, som Malin Bys skulle ha sagt.

Igår stod jag och hejade på alla duktiga löpare som sprang Wings For Life. De startade i Kalmar, sprang över bron och vidare söderut. Jag stod i Färjestaden och många löpare såg riktigt pigga ut trots att de hade sprungit cirka 15 kilometer. Mest imponerad var jag av David Nilsson (från Ramsättra) som höll ett riktigt bra tempo, och hann springa över 34 kilometer innan han blev omkörd av målbilen. Snyggt!

Sen var ju Marcus Hellner med! Längdskidåkarna, trogen Vinterstudiotittare som man är, är några av mina största idoler. Han sprang över bron med Mustafa Muhammed, sen blev han trött i benen och joggade förbi Färjestaden med trippla Vasaloppsvinnaren Daniel Tynell, coolt.

Marcus och Daniel

Ser ni vilka grova benmuskler Daniel Tynell har? Massiva. Hela han är ju ett muskelberg, stakåkare som han är. 

Inför Ironman så tänker jag att det kan vara bra att vänja magen vid det som serveras längs banan. Därför har jag köpt "lite" produkter, från Tyskland...

Energileverans

Imorgon drar jag till Stockholm för utbildning! Hoppas få ihop några löpturer och intagande av begränsade frukost- och lunchbufféer. Belgiska våfflor med sylt och grädde är ingen bra start på dagen, faktiskt.