Nummer tre i Klassikern - Vansbrosimningen!

I lördags var det alltså dags för att simma lite i Vansbro. 98 mil bilkörning, 1500 meter simning. Det positiva med Vansbrosimningen är att man kan passa på att njuta lite extra av stämningen och atmosfären, eftersom 1500 meter simning (eller 3000 meter som det brukar vara) inte är särskilt ansträngande. Man blir inte helt väck och utmattad efteråt i alla fall, även om man förstås ska ta i lite när man simmar. 

Henke och jag åkte upp i fredags, utan boende klart. Vi hittade en tillfällig camping där vi satte upp ett tält. Jag sov som vanligt på en stor, tjock madrass, och Henke på en tunn liten tygbit. Undrar varför det ofta blir så?

Lördag morgon begav vi oss till bron, och blickade ut över starten klockan 10.00. Ett gäng snabba fiskar simmade under oss, och vi började tagga till.

Så, eftersom det varit lite kyligt i vattnet, cirka 13 grader, hade de bestämt att vi bara skulle simma halva sträckan. Attans synd tyckte jag, eftersom det är medströms de första två kilometerna. Då jag haft en Superklassiker i sikte i år (Klassikern under 24 timmar sammanlagt), skulle detta kanske sätta lite käppar i hjulet. Dagens tid kommer nämligen multipliceras med två i uträkningen av Superklassikern, not good.

Varmt var det i alla fall, i luften. Eftersom det skulle vara kallt i vattnet hade jag införskaffat en massa material som skulle skydda mig mot kylan - neoprenhuva, vaselin med chili och ullfett. Jag började smörja in mig, kränga på mig våtdräkten och började sen svettas. Det här ska nog gå bra. Vid starten fanns det en liten vik, så jag hoppade i där och svalkade mig, riktigt skönt. Inte särskilt kallt i vattnet när man är in insmord och inklädd knubbsäl. 15 minuter innan start ställde jag mig redo att inta första position i startfållan. När startgruppen framför mig stack iväg var jag redo - jag skulle starta först i min grupp! Inte trängas bland en massa andra knubbsälar inte. Henke var med på ett hörn och skämdes lite för min framfusighet, men han hängde på han också. Framme vid staketet träffade jag också på Jenny, nu jäklar var det snart dags! 

Klockan slog 11.45 och vi fick hoppa i vattnet. Medströms, det kändes bra. Jag crawlade på och försökte behålla mitt lugn och navigera rätt. De första 500 meterna i Vanån försvann i ett nafs. Jenny fanns hela tiden vid min sida. Sista 1000 meterna skulle simmas i Västerdalsälven, motströms! Här började kampen. Jag crawlade till en början. Sen upptäckte jag att Jenny började simma ifrån mig. Jag fick övergå till bröstsim då jag insåg att det gick fortare, och att jag kunde närma mig Jenny igen. Jag tog i för kung och fosterland! Men det gick segt, det ska ni veta, som att simma i sirap. Målet var nära, men ändå långt bort. Detta var ändå ett kort lopp, så jag ska inte överdriva mitt berättande. Jag tog mig till målplanket, dunkade handflatan i planket och vinglade upp ur vattnet. Simningen tog 32 minuter och 31 sekunder. Nöjd eller inte? Vet inte, jag har inget att jämföra med. Men det är ju alltid kul att tävla och att delta i ett sånt här fantastiskt arrangemang!

En sluttid på 32½ minut ger alltså 65 minuter till Superklassikern. Lägg där till 9.10 timmar Vasalopp och 10.39 timmar Vätternrunda så vet ni hur fort jag måste springa Lidingöloppet för att komma under 24 timmar. Det borde gå!    

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu, efter ett fantastisk bröllop, börjar det bli lite ordning på träningen igen. Vi har simmat, cyklat och sprungit för fullt, och det är nog på tiden. 

Test av Ironmanbanan på Öland - Snart i Hulterstad

Simning i Bjärby, östa sidan Öland

Vet ni! På fredag ska vi köra årets första triathlontävling! Det ska vara klubbmästerskap i Hultsfred. Jag är så taggad! Jag vet att jag kommer att komma sist, för de andra är så grymt bra, men hur kul ska det inte bli att köra triathlon?! Ja, det får vi se. Jag ska berätta hur det går!

Herr och fru Karlsson tuffar vidare mot nya äventyr