Jag tänkte nog inte i förväg att det skulle bli så tufft som det blev. Ett maraton i ett regnigt Bromölla en söndag i november är inte särskilt glamoröst, och ganska långt ifrån publikjubel och höga deltagarantal på Lidingö.
I morse satte jag mig i bilen 6.45 och styrde ratten mot Kaj i Storebro. Maratonmästaren Kurt Gustavsson mötte upp och Hultsfreds LK-bilen begav sig mot Skåneland. När vi närmade oss Bromölla piskade regnet mot bilen, 8 grader, brr. Det finns inget dåligt väder, eller?!
Väl inne i omklädningsrummet befann sig ett gäng riktigt härliga tjejer. En berättade att hon hade gjort nio ironman, respekt! Fem-sex tjejer kom från Apladalens LK (Värnamo), och det cirkulerade runt vaselin och druvsocker hej vilt. Några minuter innan start tryckte vi oss mot ytterdörren och försökte undvika spöregnet.
Klockan 11 gick startskottet! På grund av diverse smärtor i lederna hade jag tryckt in mina stackars ben i både knäskydd och dubbla kompressionsmaterial, de uppskattade inte riktigt behandlingen och undrade vad det var frågan om. Jag hängde på en tjej som jag tyckte höll lagom tempo - runt 5.30 per kilometer. Det rullade på ganska bra. Efter 19 kilometer ringde mamma, och eftersom jag fördrev tiden med Svensktoppen och P4 via mobilen så passade jag på att svara. "Har du brutit??" frågade hon. "Näe mamma, jag är ute och springer". "Okej - lycka till!". Haha fina mamma.
Vid varvningen vid 21 km så stannade jag och käkade lite kanelgifflar och drack i lugn och ro, och min "löparkompis" sprang vidare utan mig. Runt 26-27 kilometer började det bli jobbigt. Nu började löpningen mer likna överlevnad. Överlevnadslöparstilen ser mer framåtlutande ut, och innehåller fler suckar. Allt fler längs löparbanan börjar gå, och det är nu envisheten kommer in. Vid 32 kilometer var det ett varv kvar - en plågsam sista mil. Har jag någonsin sagt att jag håller på med det här för att det är roligt? Hmmm.
Det som tidigare såg ut att bli en defilering i mål på en tid under fyra timmar, handlade nu mer om att ta sig framåt ett steg i taget. Kilometertiderna gick över sex minuter - ibland över sju. Vid 38 kilometer hittade jag en perfekt "toalett" bakom en stenmur, vilket gjorde sista biten lättare! När det var tre kilometer kvar så kändes det överkomligt. Sista två kändes rent utav lätta(?). Jag såg mållinjen. Jag var överlycklig. Jag kramade om Kaj och njöt - för nu var jag en maratonlöpare!
Taktiskt nog var jag den enda deltagaren i min klass - kvinnor senior. Förstapriset? Ett presentkort på Team Sporta- tackar! På Bromölla maraton får man också gratis massage efter loppet - helt gudomligt.
Ett steg närmre Kalmar Ironman.
Rnk Lastname First name Time Aver. Club
1 JOHANSSON Emelie 04:05:53 5'51 Hultsfreds Löparklubb
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar