Fat Ass Sevede 50k

Igår sprang jag och några andra galna löparkompisar en "liten" runda längs med Sevedeleden. Det finns tydligen ett löparkoncept som kallas Fat Ass - vilket innefattar följande: inga avgifter, inga priser, ingen hjälp, inga klenisar. Med detta som bakgrund arrangerades Fat Ass Sevede igår. Vi skulle alltså springa 50 kilometer på Sevedeleden utan att ens få ett diplom som pris.

Klockan 9.50 var vi åtta personer som gav oss iväg från Pelarne kyrka i strålande solsken. 

Andreas, Mats-Erik och Rickard försvann iväg direkt. Därefter försvann Henrik och Mattias. Kvar längst bak, som ett stabilt ankare fanns jag, Ted och Ulf. Vi hade en lång väg framför oss så det var ingen stress eller jäkt. Vi njöt av den underbara naturen och det fina vädret, och tog ett och annat kort medan vi fortfarande var pigga i kroppen. 

Efter Norrlida och några kilometers löpning

På väg in i skogen

Mäktig passage

Lugnt på St Holmsjön

St Holmsjön

Fram till Rumskulla (cirka 20 km) var vi vid ganska gott mod. Sen började det bli riktigt kuperat och lite klurigt att ta sig både uppåt och nedåt längs stigarna. Teds onda häl protesterade allt mer.

Äntligen uppe efter en lång klättring

Sevedeleden är riktigt kuperad bitvis

I höjd med Övrakulla fick Ted tyvärr avbryta dagens tur. Fat Ass skulle vara ett lopp utan hjälp, men idag fick vi ovärderligt stöd från Elisabeth Danielsson som följde oss med bil längs med hela sträckan, och som plockade upp trötta och skadade löpare. Ulf och jag fortsatte mot Kvilleken där vi hade lagt ut vår påfyllning av vätska och energi. Vi hade fått en uppskattad sträcka på 25-27 km till Kvilleken (Sveriges största och äldsta träd), men i själva verket var det 35 km. Vi var trötta, tomma på energi och vätska, det var varmt, och det gick uppför! Riktigt kämpigt. Men vi tog oss fram till det förbaskade trädet, och jag hällde i mig cola, energidryck, vatten och åt kanelgifflar och choklad, helt underbart. 

När vi kikade på kartan så tvivlade vi starkt på att det bara skulle vara 15 kilometer kvar, så vi liftade med Elisabeth ner till Brånhult där vi fortsatte vår färd. Nu hade vi inte ork till att fotografera längre, utan nu ville vi mest ta oss i mål. Med riktigt sega ben tog vi oss äntligen till Pelarne kyrka där klockan visade 46 kilometer på tiden 6.46. Mats-Erik och Andreas var de enda som sprang hela sträckan, vilket visade sig vara 55,8 km, riktigt bra gjort! 

After Run på Brygghuset

Avslutningsvis så var det en fantastisk dag i försommarväder med härliga naturupplevelser. Jag kände inte av några smärtor i knän eller höfter vilket alltid är mitt stora orosmoln inför längre löparturer, skönt! Men visst var det jobbigt för benen, tog lång tid innan jag lyckades ta mig in i duschen. Idag är det ingen vidare fart i dem heller, så de har fått sig en välförtjänt vila. 

Idag har det varit ännu en dag med fantastiskt väder. Jag och Henke drog därför till Kröngården, grillade lite korv och njöt i solen. 18-19 grader visade termometern.

Korvgrillning

Krön

Tack alla för en underbar helg!

Söndagstur på cykel

Idag var det dags för årets första cykelpass med CK Wimer! Jag kände mig grymt taggad. När jag kikade ut på vägen i morse såg jag dock att det var blött på asfalten, ajajaj! Vad skulle min nya, fina cykel säga om detta? 

Havregrynsgröt, ägg, juice och kaffe, på med cykelkläderna och iväg! Jag var på plats redan 15 minuter innan utsatt samlingstid, skönt. Som tidsoptimist är man ju van att leva på marginalerna. Det ramlade in lite folk allt eftersom, och när klockan slog nio var vi just nio cyklister redo för en söndagsutflykt!

Söndagsutflykt var nog fel ord. Ganska direkt körde vi iväg i ett högt tempo i två led mot Frödinge, ungefär som när korna släpps ut på bete för första gången för året. När vi hade passerat Frödinge och kommit in i skogen började tempot ta ut sin rätt och vi körde vidare i ett led, förbi Backa och Lilla Vi. Sedan blev det en vända runt Älö, Låxbo, Södra Vi och Vennebjörke innan vi kom tillbaka till Vimmerby. 

Väderprognosen såg ju lovande ut igår, men idag fick vi uppleva både sol, regn och HAGEL som kom emot oss via en ihärdig sidvind samtidigt som vi kämpade i en tuff uppförsbacke. Cykling när den är som mest infernalisk.    

Sammantaget blev det dock en trevlig tur i trevligt sällskap. 69 kilometer visade cykeldatorn när jag kom hem, och vi höll en medelhastighet på 25 km/h.

Nu ska jag heja på Ferry och Bergman som avslutar sina fantastiska karriärer i skidskyttespåret. Heja! Jag kommer att sakna er. 

Vardagsrutiner

Som ni kanske vet så har jag börjat på ett nytt jobb - fem dagar i veckan - 40 timmar per vecka. När ska man ha tid till att träna liksom? :) Men mitt jobb är helt fantastiskt stillasittande, verkligen stillasittande, så det spritter verkligen i benen, jämt, faktiskt! 

Jag har börjat lämna vinterträningen med allt som innefattar snö, kyla och is bakom mig. Nu är det vår, värme, asfalt, löpning och cykling som gäller. Nu känns löpar-, cykel-, och triathlonsäsongerna inte så långt bort, vilket ger en motiverande knuff! Dessutom ska ju jag och Henke gifta oss i juni, vilket gör att det känns lite enklare att välja bort kakorna. Idag var det en gullig arbetskamrat på jobbet som bjöd mig på chiapudding, vilket var fantastiskt gott! Tack och lov finns det människor som bjuder på annat än godis. Chiapudding kan jag verkligen rekommendera. Det var frön, bär, nötter och några mejeriprodukter i (kesella och yoghurt?). Jag får lägga ut receptet här sen!

På mitt jobb får man en friskvårdstimme/vecka, lyx! Så idag var jag och simmade på lunchen, 40 minuter. Det var så länge sedan jag simmade, så det gick lite trögt i början. Jag körde några teknikövningar (kom nästan inte på några), lite tempointervaller och avslutade med lugn simning med fokus på tekniken. 

Efter jobbet begav jag mig till löparklubbens träning, och sprang 20 x 50m backe. Backe är inte min specialitet (för många kilon som hellre vill ner än upp), men det känns som att det är bra träning både för flås och styrka. Som alltid under klubbens intervallträningar kämpar jag sida vid sida med Anders Nilsson, och det ger den där extra farten som man aldrig lyckas få ut när man tränar ensam. Det är ju viktigt att vinna, alltid. 

Pepp i grupp!

Imorgon är det redan fredag! Trevlig helg!

Lördagslånglöpning

Efter en lång sovmorgon, finfrukost och tittande på årets sista Vinterstudiohelg, var det dags att ta en liten löparrunda. Med en intensiv blåst utanför var jag väl inte direkt övertygad om att det var perfekta löparförhållanden. Väl utanför lägenheten så var det ganska skönt ändå,  med en massa sol och vårkänslor!

Vår i Sjundhult

Lockande väg mot Älmeklo

Min hejarklack. De hejar alltid.

Till en början kändes det ganska bra i benen. Efter 15 kilometer kändes det som att kroppen tyckte att det var nog. 18 kilometer visade klockan när jag kom hem. Man blir ingen bra löpare av att åka skidor eller köra spinning. Dags att springa lite mer nu! 

I förmiddags planerade jag morgondagens tretimmarsspinning. Det ska bli kul! Tre timmar på en spinningcykel, det är tur att det är jag som valt musiken! :)

På återseende!

Ny vecka, nya mål

Nu har jag landat lite efter Vasaloppets känslostormar. Det är helt fantastiskt hur många läsare mina Vasaloppsinlägg har haft, det märks att Vasaloppet intresserar och berör många människor. Det är en upplevelse att få vara en del av ett sånt fantastiskt arrangemang. 

Tisdagen efter Vasaloppet började jag på ett nytt jobb, och nu är det ett pussel att hinna träna, handla, laga mat, tvätta, och att hinna varva ner. Men i helgen fick jag besök av mina favorittjejer, och som vanligt när vi träffas blev det en del njutande av livets goda! I lördags kramade vi ur de sista ur vintern och åkte lite alpint i Kisa. Vi grillade även korv, njöt i solen och tävlade i störtlopp! 

Efter en tuff dag i skidbacken så blev det en tuff kväll/natt på Pumpen i Södra Vi. Där spelade Streaples, så det blev några turer med bugg och foxtrot, me like. Vi träffade på både kända och okända ansikten. Jag kan väl säga att det var en speciell kväll på många sätt, kan nog inte bli annat på det stället! :)  

Sedan inleddes starten på en hektisk vecka. Söndags kväll var det styrelsemöte med cykelklubben, måndag kväll instruerande jag mina två pass mellan 17-20 på Träningshuset, ikväll var jag stand-in på spinningen och imorgon är det styrelsemöte med löparklubben. Men jag trivs, och det är energigivande att peppa andra! 

Dagens I-landsproblem: Är man arbetslös har man tid att träna, men inte råd att köpa något material. När man jobbar har man råd att köpa material, men inte tid att använda det.

Vasaloppet del 3

Nu bär färden av vidare mot Oxberg. Jag är inget fan av nedförsbackar utan spår med sväng när det går som fortast, och det var därför kände en viss oro inför den närmsta milen. Här kommer eliten upp i cirka 70 km/h, och det var inget som jag var sugen på. Jag bromsar, plogar - och ramlar! Jag bromsar, plogar - OCH RAMLAR IGEN!! Aj, min stackars högra höft/rumpa. Det verkar som att fall har en väldigt negativ påverkan på humöret, för nu börjar det kännas lite uppgivet igen. Plötsligt ramlar en gubbe precis framför mig, och jag får tvärstanna för att inte göra en "Ustiugov" - ni vet han som körde över Hellner i sprintfinalen i OS. Jag får då krampkänning i framsida lår! Det är väldigt jobbigt att ploga med längdskidor, jag måste bli mer tuff i nedförsbackarna helt enkelt. Äntligen är de läskiga nedförsbackarna slut, och jag kommer fram till Lundbäcksbackarna. Det var här som Sven-Åke Lundbäck ryckte ifrån de andra i Vasaloppet 1982. Stark som jag var i uppförsbackarna så sprintade jag förbi trötta människor som stegade uppför - HA! Där fick ni för att ni åkte förbi mig i nedförsbackarna. Jag kommer till slut till Oxbergskontrollen (62 km).

Här blev det nog en slurk kaffe! Gott!

Folk brukar ju säga att det är så himla lättåkt mellan Oxberg och Mora. Det är fel! De ljuger! Här går det upp och ner hela tiden. Starka stakåkare verkar kunna staka sig upp för backarna med typ två rejäla staktag, hur går det till liksom? Jag springer upp, weiii ner, upp, ner. Ibland är det lite längre, sega uppförsbackar, men eftersom det inte går att diagonalåka på grund av bristen av spår, så blir det någon konstig springåkning även där. Under skidorna är snön mjuk och sockrig, och det känns knappt som att man kommer framåt. Jag konstaterar att jag inte har ont i nacken eller ryggen, för tre år sedan höll jag på att avlida av nack- och ryggsmärtor sista tre milen, gött, förbättring! Någon funktionär i spåret frågar om jag vill ha choklad, SJÄLVKLART!, och så visar det sig vara romerska bågar, delicious! 

Jag kommer slutligen fram till Hökberg (71 km). Här ropar speakern upp mitt namn, Emelie Johansson från Hultsfred, och jag vinkar febrilt med armarna, five seconds of fame!  Jag häller i mig blåbärssoppa, energidryck och kaffe, hälften hamnar utanför och ner på nummerlappsvästen, fräscht, men vem bryr sig? Dags att åka vidare mot Eldris, NU ska det börja blir riktigt lättåkt! Det börjar med en fantastiskt nedförsbacke MED SPÅR! Sen är det inte så lättåkt som jag hade tänkt, det går trögt i sockret. Jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag kollar på klockan och börjar räkna, kanske hinner jag under nio timmar? Jag har det i bakhuvudet, men jag orkar liksom inte öka. Jag åker förbi Volkswagentältet, här bjuder de på chokladbollar, det tänker jag absolut inte missa (vilket jag gjorde förra året och kände mig sedan grymt besviken i flera kilometer). Jag kommer fram till Eldris (81 km).

Nu är det bara nio kilometer kvar! Det är ju nada! Hinner jag under nio timmar? Kanske! Jag kör på! Efter någon kilometer inser jag att jag tänkt fel, jag hinner inte alls under nio timmar. Modet sjunker, jaja. Med fem kilometer kvar dör jag den lilla orkesdöden. Vad är det här? Nu blir det ju ingen spurt? Jag tar fram nödenergin - Marabou schweizernöt! Men inte ens det hjälpte. Jag borde kanske ha tagit Enerviten, chockenergin, men den är ju spyframkallande. 

Ett av mina största mål med dagen var att komma i mål när det ännu var ljust ute. Jag upplever att det fortfarande var ljust. Det hade kanske börjat skymma lite, men ändå ljust. Jag njuter av att åka förbi Hemus skidstation i Mora. Jag kommer fram till sista backen - bron över vägen. Jag kommer fram till reklamskyltarna, den sista lilla puckeln och glider in mot mållinjen. Jag spurtar lite lagom mycket och ser att klockan står på 9.09. Hinner jag innan 9.10? Plötsligt kommer det en spurtgalen man bakom mig och trycker fram mig över mållinjen. Jag hann! 9.09.58!

Trött, så jäkla trött. Så skönt! Äntligen är det slut. I målfållan träffar jag Johan Malgerud, min gamla arbetskamrats bror från huvudstaden. Han körde förbi mig innan Evertsberg i en jäkla fart, ändå kom han bara i mål en minut innan mig, märkligt! Jag tänker på Henke och Henke, som säkert redan har duschat och kurerat sina plågor. Kallt som attans är det nu! Jag lämnar in skidorna och sätter mig i duschbussen. Hämtar mina grejer på grusplanen och håller på att förfrysa innan jag kommer in i simhallen och omklädningsrummet. Äntligen inne, sätter mig på en bänk, och sitter kvar där, länge (halvt sovandes)... 

... jag ringer Henke bror...

... då berättar han att han precis har läst på Facebook att jag gick i mål fem minuter FÖRE Henke K! Va, är det sant? Han som lämnade mig efter Risberg? Plötsligt kände jag mig väldigt nöjd, glad och tillfreds! Åh du Vasalopp, du slutar aldrig att förundras! 

Henke hade tydligen blivit lite trött mot slutet (det där med energin och uthålligheten). Han hade också varit inne i skogen, tagit av sig skidorna, kastat lite vatten och snick-snackat med några gubbar - det vinner man inget Vasalopp på.

9.09.58. Dagens sluttid. Efter flertalet humörsvängningar och dåliga förutsättningar är jag nöjd. 2011 hamnade jag på plats 1167 bland damerna, i år på plats 588. 

Nu, efter alla fall, och efter all sockersnö och misär, så längtar jag efter Vasaloppet 2015 ändå!

Det är väl något visst med Vasaloppet ändå.

Tack för visat intresse!  

Vasaloppet del 2

Det är med vissa ångestkänslor jag sätter mig ner och skriver fortsättningen på min vasaloppsupplevelse. Väl uppe för första backen är det dags att staka på över myrarna. Sträckan fram till Smågan är normalt sett platt och trevlig, men i år var den platt och fruktansvärt otrevlig, en riktig misär. Istället för spår var det snövallar som tvingade en att parera med skidorna hela tiden. Jag ramlar tre gånger. Vid första fallet slår jag i ena knät så det gör jätteont. I huvudet cirkulerade en massa onda tankar, varför gör jag det här? Hur kan man tycka att detta är roligt? Om jag lägger mig och gråter i en snödriva, kommer någon och kör mig till Mora i en snabb skoter? Var är Henke? Varför kommer han inte? Varför har jag hypat upp detta i min blogg, och pratat om det med alla jag känner, när jag är så kass? Varför är alla så snabba och kör om mig? Aj, inte ett till fall, jävla skidhelvete! 

 Ni ser ju hur det ser ut, detta blir ju ingen glad av.

Efter en timme och 40 minuter är jag framme i Smågan (11 km). Jag ställer mig en stund och väntar på Henke, men han och hans jätteblåa mössa dyker inte upp. Jag hade desperat behövt en kram och några uppmuntrande ord. Efter några minuter åker jag vidare, jag visste ju ändå inte om han låg före eller efter mig i spåren. Vidare framåt i snöhögarna och tankarna är långt ifrån positiva, hur kul är det att åka i den här skiten i 90 kilometer!? Efter några kilometer hör jag ett välkänt HEJ! Där kom han, min hjälte, min räddare! Jag försökte få medhåll från honom om att detta var ett riktigt skitlopp, men han var på riktigt gott humör (?). Jag försökte be om ursäkt för att jag hade åkt ifrån honom, men han var inte ens arg. Jag grät lite smått på grund av glädjen över att se honom, och över misären i spåren. Jag frågade om vi inte bara kunde stanna och kramas lite, men då skrattade han bara. 

Jag tog rygg på honom, ramlade igen, och beklagade mig igen. Vi åkte ihop till Mångsbodarna (24 km) och smaskade i oss blåbärssoppa och bullar. I Mångsbodarna kommer det fram en tjej som frågar om vi inte kommer ifrån Öland!? Jo...? Då är det Jacob Peterssons kusin, Alexandra Jansson. Vi frågar om hon vet var Jacob är, och hon svarar att han är nog långt fram, för han hade ju startat i sjunde startled! Hon berättade också att hon hade startat i nionde startled. Vi kände att vår genomtänkta plan att starta på vänstersidan var helt fel, eftersom 90 % av alla andra också hade samma plan... Så åker hon vidare mot Risberg med ett stort leende på läpparna. Vad är det frågan om tänker jag, är det bara jag som är LITE negativ här? 

Eliten i Mångsbodarna.

Henke och jag rör oss också vidare mot Risberg. Nu börjar det dyka upp lite spår här och där, och man kan börja vila fotlederna lite, helt underbart skönt. Det börjar snöa rakt i ansiktet men just nu har jag förlikat mig med tanken av att dagen inte kommer gå till historien som en solskensberättelse. Innan Risberg kommer Vasaloppets kanske jobbigaste backe - väldigt lång och ihärdig. Till skillnad från förra året springer jag upp för backen och förbi en massa människor. Jag blir knappt ens trött! Henke är dock ännu snabbare så han åker ifrån mig lite. Väl i kontrollen (35 km) står han och käkar på lite allt möjligt, han har nämligen en förmåga att få soppatorsk under längre lopp, och har nu tänkt att han ska tänka på att äta mer under loppet. Äntligen får jag en lång kram av Henke, och tänker att det här kanske kan bli en trevlig dag ändå. 

Vidare mot Evertsberg. Nu är det faktiskt lite bättre spår, och lite is i spåren, så det går riktigt bra. Det slutar snöa och jag börjar njuta av att vara i Fädernas spår. Henke stakar ifrån mig, men det gör inget, jag har fått min kram och släppt min prestationsångest. Jag kommer fram till Evertsberg (47 km), byter till en torr mössa, och känner mig laddad för att ta mig an andra halvan av loppet. Jag har åkt i cirka fem timmar, och känner att det ändå finns goda möjligheter för personbästa, let's go! 

Foppa fick nog i Evertsberg.

Sista och tredje delen av min vasaloppsupplevelse kommer imorgon!

Vasaloppet del 1

Vasaloppet 2014 kommer inte att gå till historien som det mest roliga jag gjort. Under natten mot söndag tyckte tydligen någon där uppe att han skulle passa på att snölägga Vasaloppsspåren med en decimeter nysnö, vilket ingen av oss åkare uppskattade. 

Klockan 04.20 ringde väckarklockan! Det var dock ingen vidare nattsömn. Vi hade en snarkare från Finspång i rummet som somnade på två röda. Själv hade jag skyhög puls efter att ha satt i mig en påse Vitargo carboloader innan sängdags, vilket var mindre genomtänkt.  Henke berättade efteråt att han ville slänga en sko på honom, men att han tyckte att killen var så snäll, så då kunde han inte det. Jag låg och lyssnade på hans snarkande i en och en halv timme innan jag gav upp och gick och la mig på soffan. Där sprang det dock folk förbi och gick på toaletten. Jaja, 4.20 var jag klarvaken och redo att ta mig an nio mil!

Vi käkade gröt, ägg och bacon, och begav oss till starten vid 05.10. Efter lite bilköande och parkering gick vi till starten för att lägga ut skidorna. Vi fick stå i en lång kö à la Lisebergs berg- och dalbana. När vi väl kom in la vi ut skidorna precis till vänster om mitten! Väl uttänkt. 

Klockan 05.50

Än så länge gott om plats i Startgrupp 7

Vi satte oss i bilen, lyssnade på Vasaloppsradion och käkade några mackor. Vid klockan sju var det dags att ställa sig i bajamajakön. Ingen vidare lukt i det området, vilket satte fart på magen... Därefter var det dags att sätta på sig pjäxorna, kasta in väskan i lastbilen och ställa sig i startspåren! På grund av all nysnö panikvallade Henke våra skidor med burkvalla över klistret, gick sådär... 

Klockan närmar sig åtta, lite mer folk i starten nu! Detta är startande bakom oss.

Några framför oss också.

Jag hinner knappt få på mig skidorna innan startskottet går! Förresten hör man inget startskott, utan plötsligt börjar folkmassan röra sig framåt. I starten vill man röra sig säkert framåt, men utan att ha sönder skidor eller stavar! Bredvid mig i den sakta starten står en dam från Minnesota. Hon berättar att hon åkt "Vasaloppet" i Minnesota, fast att det är bara runt 40 kilometer, och att hennes mans förfäder kommer från Sverige. Vi jobbar oss sakta framåt, ett tag går det riktigt långsamt på grund av den icke frusna tjärnen som tvingat arrangörerna att smalna av spårbredden tidigt. Vidare över vägen och upp i första backen. 

Första backen är ruskigt trång. Vi står packade som sillar och man hoppas innerligt att ingen ska trampa sönder ens stavar. Jag tycker ändå att det rör sig hyfsat framåt! Eftersom Henke alltid är genomsnäll och inte vill buffla sig fram som jag, så tappar jag bort honom. Efter cirka 50 minuter har jag åkt 2,5 kilometer och nått banans högsta punkt. Nu börjar skidåkningen!

Fortsättning följer imorgon... 

Hua!

Idag var det kämpigt värre i "spåren". Efter nån mil ville jag lägga mig och gråta i en snödriva, men då kom Henke och manade på mig, tack och lov. Skidorna gick lite som de ville i sorbetsörjan, så det blev runt sju härliga vurpor, halvt blåslagen. Nä ingen vidare dag i Fädrens spår, men nu är den gjord! Trots allt var jag nästan en timme snabbare än förra årets Öppet Spår, 9.09.58 blev sluttiden. Träning ger faktiskt färdighet, skönt. 

Tack för alla hejarop under dagen! Tänkte särskilt på Anja i Evertsberg, och på Linnea när jag besiktade snön på ett allt för nära håll...!!

Längre rapport om dagen kommer inom kort! Nu är jag tröttare än tröttast!

Klart för start!

Nu har jag äntligen kommit i säng. En hektisk dag är till ända! Vi har varit i Mångsbodarna, ätit våffla och pratat med Kalle Moraeus.

Heja Kalle!

Kolhydratladdning och mingel i Mångsbodarna.

Vi har hämtat nummerlappar och seedat Henke till startgrupp 7. Vi har trängts med en massa andra människor i vasaloppsshoppen och tagit del av senaste vallatipsen. Sen intog vi en enorm pastabuffe för 120 kr (!) När vi väl kom tillbaka till boendet var här 15 fler skidentusiaster, bland annat från Karlstad, Göteborg, Finspång och Sandviken. Vi trängde in oss i vallaboden och la på ett imponerande tjockt lager klister. Klistret är nu lite ångestframkallande när man ligger i sängen och ser torr nysnö dingla ner retligt utanför. 

Imorgon ringer klockan vid 4.20! Godnatt!