Vasaloppet del 1

Vasaloppet 2014 kommer inte att gå till historien som det mest roliga jag gjort. Under natten mot söndag tyckte tydligen någon där uppe att han skulle passa på att snölägga Vasaloppsspåren med en decimeter nysnö, vilket ingen av oss åkare uppskattade. 

Klockan 04.20 ringde väckarklockan! Det var dock ingen vidare nattsömn. Vi hade en snarkare från Finspång i rummet som somnade på två röda. Själv hade jag skyhög puls efter att ha satt i mig en påse Vitargo carboloader innan sängdags, vilket var mindre genomtänkt.  Henke berättade efteråt att han ville slänga en sko på honom, men att han tyckte att killen var så snäll, så då kunde han inte det. Jag låg och lyssnade på hans snarkande i en och en halv timme innan jag gav upp och gick och la mig på soffan. Där sprang det dock folk förbi och gick på toaletten. Jaja, 4.20 var jag klarvaken och redo att ta mig an nio mil!

Vi käkade gröt, ägg och bacon, och begav oss till starten vid 05.10. Efter lite bilköande och parkering gick vi till starten för att lägga ut skidorna. Vi fick stå i en lång kö à la Lisebergs berg- och dalbana. När vi väl kom in la vi ut skidorna precis till vänster om mitten! Väl uttänkt. 

Klockan 05.50

Än så länge gott om plats i Startgrupp 7

Vi satte oss i bilen, lyssnade på Vasaloppsradion och käkade några mackor. Vid klockan sju var det dags att ställa sig i bajamajakön. Ingen vidare lukt i det området, vilket satte fart på magen... Därefter var det dags att sätta på sig pjäxorna, kasta in väskan i lastbilen och ställa sig i startspåren! På grund av all nysnö panikvallade Henke våra skidor med burkvalla över klistret, gick sådär... 

Klockan närmar sig åtta, lite mer folk i starten nu! Detta är startande bakom oss.

Några framför oss också.

Jag hinner knappt få på mig skidorna innan startskottet går! Förresten hör man inget startskott, utan plötsligt börjar folkmassan röra sig framåt. I starten vill man röra sig säkert framåt, men utan att ha sönder skidor eller stavar! Bredvid mig i den sakta starten står en dam från Minnesota. Hon berättar att hon åkt "Vasaloppet" i Minnesota, fast att det är bara runt 40 kilometer, och att hennes mans förfäder kommer från Sverige. Vi jobbar oss sakta framåt, ett tag går det riktigt långsamt på grund av den icke frusna tjärnen som tvingat arrangörerna att smalna av spårbredden tidigt. Vidare över vägen och upp i första backen. 

Första backen är ruskigt trång. Vi står packade som sillar och man hoppas innerligt att ingen ska trampa sönder ens stavar. Jag tycker ändå att det rör sig hyfsat framåt! Eftersom Henke alltid är genomsnäll och inte vill buffla sig fram som jag, så tappar jag bort honom. Efter cirka 50 minuter har jag åkt 2,5 kilometer och nått banans högsta punkt. Nu börjar skidåkningen!

Fortsättning följer imorgon...