Vasaloppet del 2

Det är med vissa ångestkänslor jag sätter mig ner och skriver fortsättningen på min vasaloppsupplevelse. Väl uppe för första backen är det dags att staka på över myrarna. Sträckan fram till Smågan är normalt sett platt och trevlig, men i år var den platt och fruktansvärt otrevlig, en riktig misär. Istället för spår var det snövallar som tvingade en att parera med skidorna hela tiden. Jag ramlar tre gånger. Vid första fallet slår jag i ena knät så det gör jätteont. I huvudet cirkulerade en massa onda tankar, varför gör jag det här? Hur kan man tycka att detta är roligt? Om jag lägger mig och gråter i en snödriva, kommer någon och kör mig till Mora i en snabb skoter? Var är Henke? Varför kommer han inte? Varför har jag hypat upp detta i min blogg, och pratat om det med alla jag känner, när jag är så kass? Varför är alla så snabba och kör om mig? Aj, inte ett till fall, jävla skidhelvete! 

 Ni ser ju hur det ser ut, detta blir ju ingen glad av.

Efter en timme och 40 minuter är jag framme i Smågan (11 km). Jag ställer mig en stund och väntar på Henke, men han och hans jätteblåa mössa dyker inte upp. Jag hade desperat behövt en kram och några uppmuntrande ord. Efter några minuter åker jag vidare, jag visste ju ändå inte om han låg före eller efter mig i spåren. Vidare framåt i snöhögarna och tankarna är långt ifrån positiva, hur kul är det att åka i den här skiten i 90 kilometer!? Efter några kilometer hör jag ett välkänt HEJ! Där kom han, min hjälte, min räddare! Jag försökte få medhåll från honom om att detta var ett riktigt skitlopp, men han var på riktigt gott humör (?). Jag försökte be om ursäkt för att jag hade åkt ifrån honom, men han var inte ens arg. Jag grät lite smått på grund av glädjen över att se honom, och över misären i spåren. Jag frågade om vi inte bara kunde stanna och kramas lite, men då skrattade han bara. 

Jag tog rygg på honom, ramlade igen, och beklagade mig igen. Vi åkte ihop till Mångsbodarna (24 km) och smaskade i oss blåbärssoppa och bullar. I Mångsbodarna kommer det fram en tjej som frågar om vi inte kommer ifrån Öland!? Jo...? Då är det Jacob Peterssons kusin, Alexandra Jansson. Vi frågar om hon vet var Jacob är, och hon svarar att han är nog långt fram, för han hade ju startat i sjunde startled! Hon berättade också att hon hade startat i nionde startled. Vi kände att vår genomtänkta plan att starta på vänstersidan var helt fel, eftersom 90 % av alla andra också hade samma plan... Så åker hon vidare mot Risberg med ett stort leende på läpparna. Vad är det frågan om tänker jag, är det bara jag som är LITE negativ här? 

Eliten i Mångsbodarna.

Henke och jag rör oss också vidare mot Risberg. Nu börjar det dyka upp lite spår här och där, och man kan börja vila fotlederna lite, helt underbart skönt. Det börjar snöa rakt i ansiktet men just nu har jag förlikat mig med tanken av att dagen inte kommer gå till historien som en solskensberättelse. Innan Risberg kommer Vasaloppets kanske jobbigaste backe - väldigt lång och ihärdig. Till skillnad från förra året springer jag upp för backen och förbi en massa människor. Jag blir knappt ens trött! Henke är dock ännu snabbare så han åker ifrån mig lite. Väl i kontrollen (35 km) står han och käkar på lite allt möjligt, han har nämligen en förmåga att få soppatorsk under längre lopp, och har nu tänkt att han ska tänka på att äta mer under loppet. Äntligen får jag en lång kram av Henke, och tänker att det här kanske kan bli en trevlig dag ändå. 

Vidare mot Evertsberg. Nu är det faktiskt lite bättre spår, och lite is i spåren, så det går riktigt bra. Det slutar snöa och jag börjar njuta av att vara i Fädernas spår. Henke stakar ifrån mig, men det gör inget, jag har fått min kram och släppt min prestationsångest. Jag kommer fram till Evertsberg (47 km), byter till en torr mössa, och känner mig laddad för att ta mig an andra halvan av loppet. Jag har åkt i cirka fem timmar, och känner att det ändå finns goda möjligheter för personbästa, let's go! 

Foppa fick nog i Evertsberg.

Sista och tredje delen av min vasaloppsupplevelse kommer imorgon!