Vätternrundan del 2

Den här rapporten liknar Vasaloppsrapporten märker jag. Del två är ofta värst. Man startar hårt och med gott mod, men en bit in i loppet så kommer man på att det är så jäkla långt kvar. Efter passering av Jönköping var det dags att vända norrut, och då fick vi motvinden right in our faces! 15 mil med hemsk motvind är tufft. Efter Jönköping går det uppför, och jag kämpade på, men krafterna tröt. 

Backe

Henric knuffade på mig så jag inte skulle tappa för mycket, snällt. Det fanns inte så mycket kräm i benen, men slutligen var jag uppe för den sega långa backen efter Bankeryd. Där efter tog energin slut, lampan släcktes, rullgardinen drogs ner. Det hände ingenting när jag jag trampade. Urban cyklade bak till mig och undrade hur vi skulle göra. Jag fick ta det oangenäma beslutet att låta dem lämna mig, med 14 mils motvind framför mig. Det kändes inte alls roligt. Jaha, jag cyklade långsamt framåt, moloken. Jag visste att det var någon mil kvar till nästa depå, Fagerhult, så jag siktade in mig på det. Jag cyklade upp bredvid en tjej som cyklade på en vanlig cykel och började konversera. Tänkte att de här dystra tankarna kan jag inte skingra på egen hand. "Du hittar snart en ny klunga", sa hon, "vad många vältränade och snabba cykeltjejer det finns", "jag kör på, det går inte fort, men framåt!". Trevlig tjej. Tack. Plötsligt var jag framme i Fagerhult, och jag hittade KAFFE! Halleluja. Sörplade i mig lite, åt en slät bulle och filosoferade. Skulle det här bli första gången någonsin jag bryter ett lopp?

Det kan inte vara sant, det måste gå, eller? Gjorde en deprimerad statusuppdatering. 17 mil kvar... Gick på dass och läste peppande svar på Facebook. Försökte ringa Henke för att få gråta ut, men han hade ju fullt upp att cykla själv. Jaja, jag sätter mig väl på cykeln och ser vad som händer. Det är ju i alla fall soligt väder, och det är ju jobbigt att åka buss. 

Åhh motvind! Hatar motvind! Det gick inte alls fort, riktigt långsamt faktiskt. Cyklade ikapp en del cyklister men de cyklade ännu långsammare så jag kunde ju inte lägga mig bakom dem och vila. Tröstlöst. Det cyklade förbi några grupper, men de cyklade alldeles för snabbt. Efter ett tag cyklade det förbi en jättegrupp med Fredrikshof cykel, plus några Vårgårdacyklister och lite annat löst folk. Här kunde jag hänga på! Jag låg längst bak och kände inte alls av någon motvind längre. Det gick ganska långsamt i uppförsbackarna, med snabbt nerför och på platten, perfekt! Jag kände hur energin återvände, det här kanske inte blir så dumt ändå? 

Numera älskar jag dessa ryggtavlor!

Nu rullade det på. De stannade inte vid nästa kontroll, Hjo, och jag drog en lättnadens suck! Nu ville jag framåt. Kilometerna tickade neråt och det var inte särskilt ansträngande. Plötsligt fick någon motorhaveri längst fram och det höll på att bli skrot av allt, men jag hann bromsa och komma förbi. Nu då? Fredrikshof stannade och mekade, men jag ville ju inte stanna! Jag försökte peppa ihop en grupp, gick sådär. Körde lite här och där med de och dem, och det blev lite jobbigare nu när jag inte kunde ligga och åka på en räkmacka längre. Men jag var övertygad om att jag skulle komma i mål! Gött! Efter några mil kom Fredrikshof tillbaka, faktiskt precis innan jag passerade prästen som alltid står och välsignar cyklisterna vid Tivedenbacken, halleluja! Jag la mig strategiskt längst bak, och njöt. Älskar Fredrikshof. 

När vi kom fram till depån i Boviken så stannade de. Åtta minuters paus skulle de ha, och det kunde ju jag lika väl ta med då. Försökte fylla på en av mina vattenflaskor, men det var jättelång kö, så det fick vara. Drack kaffe istället. Hoppade över att gå på dass, jag ville ju inte missa deras avfärd för allt i världen! Tog av mig vindvästen och gjorde mig redo att anta de sista 72 kilometerna.