Dynglaget i Kyrkstafetten

I lördags deltog Dynglagets IF i Kyrkstafetten på Öland (korta banan). Vän av ordning kanske undrar vad Dynglaget egentligen handlar om, men det kan jag förklara. Under en PAIF-cup (fotboll) på den gamla goda tiden spelade jag, Karro, Marie, Linnea och Soffan ihop i Borgholms andralag. Eftersom vi avverkade en och annan fest på den tiden, och då och då dök upp lite slitna till söndagsmatcherna, namngav min bror Henke vårt andralag till Dynglaget. Detta har levt kvar, trots att festerna har blivit färre, och träningsmängden ökat bland lagmedlemmarna. 

Så i lördags stod Dynglagets IF på startlinjen på Kyrkstafetten. Med liten erfarenhet av stafett och löpning inom laget var nervositeten stor. 

Emma, Emelie, Marie, Karro, Matilda och Emma - Dynglagets IF!

Emma inledde på första sträckan. Eftersom Henke (bror) sagt till henne att sträckan var fem kilometer, så undrade hon varför alla ökade efter tre. Sträckan visade sig sen vara 3,5 kilometer, och Emma fick se sig snuvad på en spurt. Ändå sprang hon på 5.07 min/km, vilket var kanonbra!

Därefter tog Matilda över pinnen och kämpade hårt uppför den öländska landborgen. Matilda höll ställningarna under den sträcka som förmodligen var den kämpigaste, starkt!

Matilda lämnar över till Linnea i Algutsrum

Linnea, den glada och galna skåningen/öländskan/dalkullan, tog över pinnen och avancerade laget i resultatlistan. Medan Linnea sprang hejade jag, Karro och Matilda på alla vi körde förbi med bilen! Vi kom fram till Tveta och Marie gjorde sig i ordning för att ta upp jakten på sina forna fotbollskompisar från Högsrums FF. 

"Spriiiing!!!"

Linnea visade upp stort missnöje över att vi hade parkerat bilen 500 meter bort från växlingen, och hoppade in i en annan bil som körde förbi. Marie höll ett bra tempo på sin sträcka och kom så när ifatt Cina Ahl. Härligt jobbat av tjejen som kan lyfta typ 500 kilo i marklyft (nu överdrev jag, bara lite), men där löpning inte är någon favoritgren.  

Marie lämnade sedan över pinnen till Karro. 

"Ta pinnjäveln!!"

Karro, som både kände sig nervös och förväntansfull på en och samma gång, tog sig an sin sträcka på ett förtjänstfullt sätt! Efter en stark spurt på slutet lämnade Karro över pinnen till mig. Jag inledde i ett bra tempo och tänkte att idag, idag slår jag mitt rekord på fem kilometer! Sträckan innehöll nämligen nedförsbacken från Almérs ner till hamnen. 

I nedförsbackarna gick det dock inte så överdrivet fort, och när jag kom ner till före detta Preem-macken så tyckte jag att trottoaren tog slut. Jag fick lov att stanna och fråga Föra AIK-löparen som jag just sprungit om (yeah!), om jag skulle svänga in på cykelvägen? Det skulle jag förstås inte utan springa vidare nerför Storgatan. Målet närmade sig, men jag såg inte målet, hallå!? Trodde att sista flaggvakten vinkade mig åt vänster, och jag svängde, och hela publiken ropade åt mig att springa rakt fram. Och där var det, målet med stora flaggor och banderoller. Jaja. Det blev inget rekord på fem kilometer, men jag tog Dynglaget in i mål i vår första stafett, stort!

  

När jag gick i mål ropade speakern upp mitt namn: "Här går Emelie Johansson i mål, springandes för... Dynglagets IF... Men inte luktar det illa här inte!"

Bra jobbat tjejer, en kämparinsats där alla bidrog med både svett och skratt! 

Tack för en härlig dag!