Västgötaloppet

Igår var det dags igen, uppladdning, spänning, nervositet och kämpande. Henke och jag begav oss till Ulricehamn i lördags eftermiddag. Vid åttatiden var vi framme, och blev bjudna på kyckling och ris av Henke bror och Emma, fint! Sen var det dags att försöka sig på någon slags fästvalla, ångest. Väderprognosen visade lite nederbörd under natten, och 1-2 plusgrader under morgondagen, hemskt. Vi bestämde oss för att följa vallarekommendationen från hemsidan. Grundklister + rosa och gult klister i en geggig mix. Riktigt tjockt blev det!

Under söndagsmorgonen hade vi det lugnt och skönt, loppet skulle inte börja förrän 12.30. Vi var på plats 50 minuter innan start och helt plötsligt stod man där, i ett spår, bland en massa andra taggade människor.

Start

Innan start spelades nationalsången, och jag kunde inte låta bli att tänka på Ironman Kalmar där de också spelar nationalsången innan start, mäktigt. Så var vi iväg! Oj så trångt! Cirka tio spår i bredd i början blev till två-tre. Köbildning! Superfäste med klistret, men när man väl var uppe för backen hade man flera centimeter tjockt snölager under skidorna vilket gjorde att man knappt kom framåt. Efter cirka två kilometer kom en lite klurig och smal nedförsbacke. När jag åkte ned så ramlade folk framför, därmed jag med när jag åkte in i "människohögen". Upp igen! Ett varv var 7,5 kilometer, och detta skulle köras sex varv.  

De första två varven gick rätt så fort, 32 och 33 minuter. Efter två varv började jag reflektera över hur långt det var kvar, och att jag började bli lite trött. Varv tre tog 35 ½ minuter. Spåren var bitvis obefintliga i värmen, så det var svårt att "mata på". Jag ramlade här och där för att skidorna nöp fast, fruktansvärt irriterande. Ramlade också vid en vätskekontroll för jag satte staven framför skidan, ännu mer irriterande! 

Efter fjärde varvet började de servera blåbärssoppa och släta bullar, och jag kände att energin kom tillbaka! Nu var det ju inte så långt kvar, dags att köra på. Snart var det bara ett varv kvar! Under varje varv åkte man en backe som var cirka en kilometer lång, och nu under sista varvet matade jag på för fulla muggar. Körde om en massa människor, gött! När jag sen skulle åka nedför så ramlade jag givetvis i nedförsbacken, då det tog stopp på grund av klistret, och alla som jag kört förbi körde om mig igen, surt. Jag började få krampkänning i framsida lår och underben. Mot slutet tyckte jag att det var en tjej som höll på att köra om mig. Jag antog kampen och stakade som en dåre på upploppet! Där i all iver blev det för mycket och jag tappade balansen - på upploppet - bland all publik, vurpa nummer tio kanske? Klockan rullade precis över 3.30 innan jag han kravla mig upp och ta mig över mållinjen. Väl i mål såg jag att det var en kille jag kämpat mot, typiskt! Plats 26 av 56 deltagare i D21. 

Loppets minus: De bristfälliga spåren, det alldeles för effektiva fästet - och dåliga glidet, samt allt folk som kryllade i spåren.

Loppets plus: Jag kände mig stark och uthållig. Jag fick till diagonalåkningen hyfsat där det fanns spår. 

Nu inväntar jag en uppdaterad seedningstabell, och besked om huruvida jag lyckas seeda mig inför Vasaloppet.

Resultat: 
Jocke Svensson, Hultsfreds LK, 2.22.52
Sara Dolk, Hultsfreds LK, 2.57.37
Henrik Johansson, Ölands SK, 3.07.46
Emelie Johansson, Hultsfreds LK, 3.30.07

Tack för idag!