Tankar inför Ironman 2015

På lördag är det dags igen för loppet som lockar lite extra. Det är något med Ironman Kalmar som gör att man får gåshud över hela kroppen - stämningen, publiken och omgivningarna är oslagbara!

Så som uppladdning inför lördagen tänkte jag i detta inlägg berätta om min resa fram till Ironman Kalmar 2015. 

Träningsmängd senaste året:
322 timmar, varav:
73 pass löpning
60 pass simning
47 pass cykling (+10 spinning)
36 pass styrketräning/cirkelträning
11 pass längdskidor

Inför förra årets Ironman såg träningsmängden ut såhär:
435 timmar, inklusive promenader
75 pass löpning
60 pass simning
36 pass cykling (+57 spinning)
60 pass styrketräning/cirkelträning
20 pass längdskidor

Tio anledningar till ett bra Ironmanlopp på lördag 

1. Jag har inte varit sjuk/förkyld under det senast året

2. Härlig träning vintertid i form av längdskidåkning. Nytt personligt rekord på sträckan mellan Sälen-Mora trots snöfall och blåst (8.52 timmar, Öppet spår söndag). Seedningslopp kördes dessförinnan i Lövhult och i Borlänge. 

3. Fantastiskt inspirerande triathlonläger på Mallorca i april. Här avverkades många mil på cykeln i strålande väder. Jag fick dessutom ypperlig backträning när jag tog mig an Sa Calobra.

Triathlonläger

Triathlonläger

4. De flesta helgerna i maj, juni och juli i år har ägnats åt träning! Förra året var ett fantastiskt bra år på många sätt, men att gifta sig och allt vad det innebär, lämnar inte utrymme för långpass alla helger. Dessutom fick vi äran att bevittna två bröllop i maj och juli förra året, och bröllop har en tendens att bli en blöt historia :)

5. Fantastiskt bra simträning det senaste året. Hultsfreds simsällskap, och främst då av Hugo Hammer, har coachat oss stela mastersimmare föredömligt. I år simmade jag åtta minuter snabbare än förra året på Kalmar kanalsimning (33 min, 1800 m). 

6. Fokuserad cykelträning. I år följde vi i cykelklubben CK Wimer ett träningsschema inför Vätternrundan.  I slutet av maj cyklade vi Sommen runt i karaktärsdanande ösregn (12 mil). Första helgen i juni cyklade jag Tjejvättern med ett gäng trevliga tjejer som jag fann på Facebook. Vi cyklade de 10 milen på 3.05 timmar. 

Under Vätternrundan var vi sedan cirka 20 cyklister som körde ihop med målet att komma under tio timmar. Trots två vurpor och lite mindre incidenter klarade vi vårt mål och cyklade in på 9.48 timmar. 

Vätterundan

7. För att fira vår bröllopsdag åkte Henke och jag upp till Vansbro i slutet av juni för att köra en halv ironmandistans. Vi fick en grymt bra genomkörare även om det var jobbigt i värmen under löpningen. Tid: 5:58 timmar. 

8.  Några veckor efter Vansbro var jag i grym form. Jag cyklade hemifrån Tjusby och runt Ironmanbanan på Öland själv, och det kändes så lätt (14 mil). Sedan sprang jag runt Sörby (4,5 km), och det kändes så lätt! Jag hoppas att den formen har hållit i sig.

Cykling på Ironmanbanan

9. Fantastiskt bra, sparrande och trevliga träningskompisar! Utan er hade jag förmodligen cyklat, simmat och sprungit alla pass i mellanmjölksfart. Trots att jag ibland har mått dåligt, haft ont och varit väldigt trött har jag samtidigt haft väldigt trevligt innan och efteråt. 

Klubbmästerskap i triathlon

10. Sist, men absolut inte minst - förbättring av materialet! Nya hjul, splitternya däck samt nya löparskor kommer göra mig snabbare på cykeln och förhoppningsvis får jag behålla alla tånaglar efteråt. 

Fyra anledningar till ett dåligt Ironmanlopp till lördag

1. Jag tycker det känns allmänt trögt/jobbigt att springa. 

2. Min mage ballar ur.

3. Jag får punktering eller något annat cykelhaveri.

4. Det blir en djävulsk vind som gör att jag snarare cyklar bakåt än framåt

Som ni märker så finns det mer än dubbelt så många anledningar till varför det skulle bli ett bra ironmanlopp än dåligt på lördag. 

Den största anledningen till varför det skulle gå bra är ändå att det är en fantastisk publik som hejar. Så när jag har det tungt på löpningen så får jag massor av energi av alla er som står och hejar, utan er ingen riktig Ironman!

Förväntansfulla hälsningar från nummer 371!

Simpass med simklubben

Nu verkar det bli så att det blir simträning för mig med Hultsfreds simsällskap torsdagar och söndagar. Det är verkligen skillnad att hoppa i poolen och ha någon vid kanten som säger åt en vad man ska göra (och inte göra...). Henke och jag begav oss alltså idag till Hultsfred strax innan halv 10 för lite plask i poolen. 

Dagens pass såg ut ungefär såhär:

200 m valfri insim

10x100 m av:
100 m frisim fart 3 (vi kör med fyra farter)
100 m frisim fart 2
100 m frisim räkna armtag
100 m max
100 m frisim accelererande 25:or
100 m ryggsim
100 m frisim max
100 m frisim fart 2
100 m räkna armtag -2
100 m frisim fart 2

Därefter:
200 m frisim från fart 4 till fart 1 
250 m benspark med fenor, utan platta
Slutligen:
50 m frisim på tid med start från startpall
Detta kändes inte helt lockande då jag var ganska mosig i kroppen efter allt innan. Sedan när jag skulle dyka i så tappade jag glasögonen. Vid nästa försök så halkade jag på startpallen och kom inte alls iväg bra, men jag körde på. Klockan stannade på 43 s och jag kände mig nöjd! Förra vintern simmade jag 50 m frisim på cirka 52 s (då startade jag dock inte från startpall). 

Vi var sju stycken som simmade idag i fortsättningsgruppen, kul! 

Hagadals simhall, Hultsfred

Cykeltur

Idag tog Henke och jag en cykeltur till Gullringen och Stigs konditori. Vi tog vägen förbi Skäfshult och Loxbo dit, sedan stora vägen och gamla vägen förbi Korka hem:

Det hela landade på cirka 55 kilometer och det tog strax över två timmar. Jag har nog inte cyklat sedan Ironman och det kändes. Jag vet vad jag ska träna på för att bli en bättre cyklisk - backar! Jag hatar backar. Jag blir trött i backar (inte så konstigt kanske). Men något backpass i veckan skulle göra susen för mig. 

Gott med fika hos Stig!

Nu blir det kvalificerat soffmys!

Löpning på Öland

Helgen har spenderats på Ölands, hemma hos mor och far. Henke har levt rövare i Kalmar tillsammans med kompisar, så jag har haft det lugnt och skönt. Gårdagens träning blev inte av, för jag låg och hade det väldigt lugnt i mitt rum i Tjusby, lyssnandes på Ölandsvinden som ven utanför fönstret. 

Så idag tänkte jag, idag måste jag ta mig ut och springa lite! På med löpargrejerna och ut i den friska höstluften. Jag sprang upp för Vickelstigen och vidare till Sörby Tall. Genom skogen till Lindby Tall och vidare till Lindby Bygata. Där tog jag grusvägen till Sörby och fortsatte på grusvägarna till Gärdslösa. Väl i Gärdslösa brev det en kort vätskepaus (på kyrkogården...). Då hade jag sprungit strax över 10 kilometer. Nu är det perfekt löparväder, friskt och mycket syre i luften! Jag ökade de sista kilometerna hem och kände mig förhållandevis lätt och pigg. Rundan landade på 13,3 kilometer och den kändes kortare än vanligt. Härligt med höst!

Under långpass är inte farten det viktigaste, utan längden på passet. Det är viktigt att träna upp leder och muskler för att kunna arbeta under en längre tid (om man tränar inför längre lopp). Därför kan man passa på att njuta lite extra av naturen, skön musik och nästan koppla bort kroppen när man springer långpass. Det är avkoppling för mig!

Sörby

Sörby

Gärdslösa Kyrka

Tjusby bygata

Hemma

Nya löpardojjor (storlek 40?!)

Back to basics (med inslag av Lidingölopp)

Oktober 2014. Tillbaka till ritbordet. Det kanske låter konstigt, men nu börjar den spännande tiden inför idrottsåret 2015. Hur ska man pussla ihop träningen? Vilka lopp ska man satsa på? Var ska man lägga fokus? Nu kan man börja visualisera och drömma om hur man vill att det ska kännas nästa år. Jag föreställer mig att jag simmar snabbare och smidigare, att jag tar mig lättare upp för backarna på cykeln och jag springer lätt.

Jag har komponerat ett ambitiöst träningsschema som jag har börjat träna efter denna vecka. Det innehåller nio pass/vecka som jag tror ska ge mig alla delar som behövs för att jag ska utvecklas. Det härliga med den här tiden är att det inte finns någon press eller prestationsångest, men däremot en mängd visioner där allt är möjligt. 

För två veckor sedan var det allt annat än guld och gröna skogar. Jag "sprang" Lidingöloppet, 30 km. Jag har inte löptränat så mycket i år faktiskt, så jag misstänkte att det inte skulle gå så jättebra. Jag visste att jag skulle behöva springa runt 3.06 för att nå min "Superklassiker" (Klassikern under 24 timmar för tjejer). Inga problem trodde jag då jag sprang på 2.56 förra året. Veckan innan Lidingöloppet hade Henke och jag varit på Cypern och intagit frukostbuffé, goda drycker och en och annan glass.

Innan start kändes allt dock frid och fröjd på startgärdet. Klockan 13.00 gick startskottet. Jag kände ganska tidigt i loppet att det var ganska tråkigt, och jag saknade löparsällskap trots att det var en massa folk runt omkring. Jag hade valt ett par platta skor dagen till ära, eftersom mina andra par tydligen blivit för små. Första milen kändes okej, men jag blev trött. Halvvägs in i loppet kände jag mig ännu tröttare. Backar överallt. Sedan var det dags för ett besök på, ja ni vet vad. 

Med en mil kvar började jag bli riktigt trött.  Ont i benen, ont i fotlederna, kramp i vaderna. Platta skor var nog ingen hit! Jag gick lite här och där, glad över att snart få komma i mål. När det var 20 meter kvar till mållinjen fick jag sådan kramp i vaderna så jag fick gå sista biten in mot mål, ivrigt påhejad av den stora publiken som såg mina plågor. Jaja, nu var det gjort! 

Hur gick det då med min Superklassiker? Jag missade den med 2,8 sekunder. Jag genomförde Klassikerdelarna på 24 timmar, 0 minuter och 2,8 sekunder.  

Det är tur att detta bara är på skoj... Ett litet fritidsintresse. Men det är för väl att jag är anmäld till Öppet spår nästa år så jag kan förbättra min tid från förra året med 2,8 sekunder!

IRONMAN del 3 - löpning och målgång!

Ni kan förstå att det var rätt skönt att hoppa av cykeln efter kramp och lite diverse smärtor i kroppen. Toabesök samt ombyte till löpardojjor och keps tog cirka åtta minuter. Sedan fick jag bege mig ut i folkhavet och känna mig som en rockstar!

Ironman-outfit

Det började med en vända i centrala Kalmar, och det var verkligen hur mycket folk som helst som hejade, så häftigt. Det kändes förvånansvärt piggt i benen efter cyklingen - men det gick inte särskilt fort. Efter varannan kilometer fanns det vätskestationer. Jag gick genom varje och drack cola och åt chips - inte det minsta sugen på energidryck eller gel. Jag ville verkligen njuta av varje sekund och insupa hela Ironmanstämningen. 

En av mina hejarklackar

Jag sprang runt, njöt och blev påhejad av hela Kalmar. En av mina hejarklackar bestod av Henke, Anna och Kalle från Göteborg samt Andreas och Angelica från Hultsfred. De hade som sagt skrivit ett plakat/lakan med dagens tema. Det var dessa ord man längtade efter att få höra på upploppet. På bilden syns också Henke bror och Herman och alla var lika uthålliga som jag under dagen. 

Första varvet (14 km) kändes lätt och enkelt. Vi sprang till Bergavik och vände sedan tillbaka. Jag fick mitt första armband av tre strax innan Lindö, skön känsla! Två kvar. Fortsatte in mot centrum och fick återigen njuta av publikens jubel. Sedan började det bli segt. Andra varvet ut mot Bergavik kändes inte som någon humörhöjare och jag började gå lite här och där. Jag började räkna huruvida jag skulle hinna gå resten för att komma under 16 timmar. Men jag joggade på i sakta mak. Jag skulle inte tillåta mig själv att vara missnöjd över att springa långsamt under min första Ironman. 

Jag malde på, käkade cola och chips! Till slut fick jag mitt andra armband. Jag bjöd Kalmarpubliken på en riktigt stapplande och miserabel löpstil, men de fick hålla till godo. 

Killarna hänger inte med i mitt tempo...

Jag gav mig ut på sista varvet! Nu påhejad av Karoline som stod vid vätskekontrollen vid Kattrumpan! 12-13 kilometer kvar och det kändes tungt i benen. Jag matade på och tänkte att jag nog skulle komma under 14 timmar om inget dramatiskt skulle hända. När jag kom fram till Bergaviks fotbollsplan stod det att det var åtta kilometer kvar. Jag fick ny energi och någon bredvid mig sa "åtta kilometer springer man ju till frukost!". Ha, det kändes om ett skämt men ändå, nu var det snart dags för målgång. Jag kunde öka farten vilket var en fantastisk känsla. 

Jag passerade familjen Ida, Christer och Camilla Persson som stod vid minigolfbanan, och att Camilla är en bra påhejare vet jag sedan fotbollstiden då hon stod i målet och dirigerade. Underbar känsla när de senare trädde på det sista bandet runt armen. Efter Lindö var det två kilometer kvar. Inne i centrum defilerade jag in i mål, förbi folkhavet som gjort high-five. Jag var nog ganska trött för jag tog mig inte tid till att vinka till publiken på Stortorget. Jag ville komma över mållinjen och känna att - "Emelie, you are an Ironman!!"

Målgång - efter 13 timmar och 43 minuter

Löpningen tog 5.04 - ungefär en timme sämre än Bromölla marathon som jag sprang i november förra året. Jag hade lovat mig själv att inte vara besviken över några tider, men så här en vecka efter loppet kan jag inte undgå att känna en vilja över att förbättra mina tider. 

Så, för att Henke inte ska känna sig ensam i sin träning och uppladdning, så har också jag anmält mig till Ironman Kalmar 2015. Det finns nog inte någon mer spektakulär tävling i hela världen med en sådan fantastisk publik. Finns det något bättre mål att ha med sin träning än IM Kalmar? Jag tror inte det!

Ses vi på startlinjen? Anmälan är fortfarande öppen!

Tack för visat intresse :) Det var en fantastisk dag som det har varit roligt att få dela med sig av! Stort tack till alla som har hejat på mig under året och under loppet. Nästa anhalt blir Lidingöloppet i slutet av september!

IRONMAN del 2 - cykling

Så hoppade jag på min italienska carbonryttare och begav mig ut på en 18 mils lång cykelfärd. 

På väg ut på cyklingen

Nu var det dags för en ny fas i loppet. Dags att få känna på Ironman-stämningen på Öland. Det var mäktigt att få ge sig ut på Ölandsbron denna soliga morgon, dessutom var det medvind så det gick lätt över 30 km/h. Sedan passerade jag Färjestaden och fick ta emot hejarop från Julia och Benny, och Annika. 

Färden fortsatte söderut med lätta ben. Det var lite svårt att veta hur hårt man skulle ligga på. Jag kom ner till Mörbylånga och fick bevittna en entusiastisk Marcus Erlandsson i vätskedepån, snyggt! När jag körde förbi Guldfågeln stod Henke bror och Herman och hejade, kul! Söder om Mörbylånga konstaterade jag att det var en fantastiskt härlig cykeldag med strålande solsken, lagom temperatur och inte så farligt blåsigt. Ett vackert sensommarljus spred sig över åkrarna.

YOU ARE AN... NOT YET!!

I Degerhamn möttes jag av min fina hejarklack! Än så länge kändes det fint i kroppen och jag hade alltså cyklat 53 kilometer. Färden bar av österut över ön till Torngård. Jag såg fram emot att få cykla på östra sidan förbi Skärlöv och Hulterstad där min mamma är uppväxt. Jag cyklade förbi mormors gamla hus i Hulterstad och hejade på mormors gamla grannar. Vid Södra Kvinneby var det dags att svänga över ön igen och mötte dagens första motvind. Jag hade ingen större brådska och tänkte att det var bäst att ta det lite lugnt. 

Det stora Alvaret

Till slut kom jag fram till Resmo och kunde njuta av nedförsbacken till den nedre vägen. På väg norrut stötte jag på Lennart från Målilla som hade haft det lite kämpigt i motvinden. Kul att ha någon att prata lite med! Jag stötte också på Wiola Larsson från Kalmar/Nybro-trakten som är en duktig skidåkare. Sedan var det dags att cykla över bron igen, nu i motvind. Jag trampade på och var snart över! 

Väl inne i Kalmar möttes man av den stora publiken igen! Jag såg också att det var flera som redan hade påbörjat sin löpning. Själv hade jag 6 mil kvar på cyklingen vilket kändes lite knäckande. På vägen ut till Lindsdal drog det förbi ett oväder med blåst och spöregn, men som tur var så gav det upp efter några minuter. Det kändes kul att få köra en okänd cykelbana, och skönt att det inte var så jättelångt kvar. Jag började konstatera att den lilla stoppningen mellan benen i min triathlondräkt INTE var tillräcklig för 18 mils cykling. Det gjorde ont här och där, i rumpa, axlar och rygg. I Läckeby fick jag support från Henke bror, Emma och Herman! 

Därefter började jag få krampkänningar och det var 4-5 mil kvar av cyklingen. NOT GOOD! Jag började knapra Enervit GT-tabletter och dricka energidryck/elektrolytdryck i ren panik. Men det var nog lite försent. I uppförsbackar slog det till och jag kunde inte ta i. Med cirka 12 kilometer kvar stannade jag för första gången och klev av cykeln. Då hade krampen slagit till något så fruktansvärt i höger lår så jag fick stanna i flera minuter och stretcha, det gjorde väldigt ont. Ett medicinteam undrade om jag behövde skjuts tillbaka till Kalmar och jag försökte se så glad och pigg ut som möjligt, här behövs det ingen skjuts, absolut inte!! Jag hoppade på cykeln och trampade i sakta mak vidare. 

Glad och pigg

Jag konstaterade att det inte skulle bli någon supertid på cyklingen (6.48 timmar), men jag skulle förmodligen klara mig utan punka och annat teknikstrul, skönt! Äntligen rullade jag in i Kalmar igen med den något absurda tanken - Nu är det bara ett maraton kvar!